(Se även ”Med mina glasögon 5” 15 20 Fanflykten)

Bibelstudium i Vivalla den 8 april 2020

1Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.  2Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.  3Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet,  4uthålligheten fasthet och fastheten hopp. (Paulus brev till romarna kap 5 v 1 ff)

     Tro, lidande och hopp, dessa tre tankar bär upp det korta avsnittet ovan. Tro, inte lag i betydelsen prestationer, lidande inte lycka i betydelsen välstånd, hopp inte kortsiktigt hopp enbart, utan långsiktigt.

I ett bibelavsnitt likt det ovan citerade, som känns avlägset även för många troende, är det angeläget att lyfta upp denna grundstruktur. Den är nämligen allmängiltig, gällde då såväl som nu och har sin giltighet i de flesta sammanhang.

Tillåt mig ta ett exempel i den långa raden. Titta på ”Fråga doktorn” med Suzanne Axell och Karin Granberg. Kretsar inte allt kring tro i betydelsen förtröstan, om lidande men framför allt om hopp, så säg.

Frågan är bara vad förtröstan, lidandet och hoppet står för. Här skiljer det sig verkligen åt. Det är en himmelsvid skillnad mellan det hopp Suzanne Axell utstrålar och det som aposteln Paulus förkunnar.

För Paulus är tron nyckeln till livet, inte lagen, inte den egna prestationen, tron i betydelsen förtröstan. Så långt är Paulus allmängiltig, hans insikt stämmer väl överens med Suzanne Axells. Det goda måste ha sin grund i något invärtes som styr det vi tänker och gör. Men trons innehåll är för Paulus specifikt. Helt och hållet och odelat satsade han på Jesus. För honom gällde denneJesus allt. Jesu frälsningsverk var Paulus hopp.

Samma med mig. Jag hänger upp min tillvaro på denne Jesus Kristus. Han är min förebild och min kärlek. Vad leder då detta till? Att jag gör som Jesus säger. Det betyder att Jesu ord blir min lag. När jag bland annat studerar Bergspredikan i Matteus 5-7 talar jag om denna predikan som den nya lagen.

Men tänk vad fel allt då blir! Jag blir som dem som Paulus förkastade, lagträlarna som läste själva tillvaron som en lag av Gud befalld att följa. Felet är stelheten, en stelhet som beror av att hjärtat inte är med, Jesu sinnelag fattas. Men sinnelaget är det första och viktigaste, sinnelaget är själva styrmedlet, ett sinnelag uppfyllt av kärlek till min frälsare.

Vart leder då detta? Till lidande, påpekar Paulus. Som kristen måste jag vara beredd på lidande, f a ett medlidande som ytterst måste betraktas som ett kristuslidande, eftersom lidandet beror av att jag är uppfylld av honom som gav sitt liv inte för egen vinning utan för andras.

Ur lidandet föds sedan hoppet, ett hopp som vilar på att Jesus är min förankring och mitt stöd. Med förnuft kan jag handskas med mitt liv. Jag kan lyssna, ta till mig och göra som andra uppmanar mig att göra. Mitt förnuft och min naturliga medkänsla gör att jag vågar lita på andra än mig själv. Men i grunden finns där ett hopp som är förankrat i Jesu frälsningsgärning. Jag törst nästan inte säga det men jag vågar försiktigt ta till mig Paulus ord, ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Rom 5:5)