(Se även ”Men mina glasögon 5” 43 20 Ensamhet ja, individualism nej)

Bibelstudium i Vivalla den 21 oktober 2020

I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, (Hebr 11:29-33)

     Texten ovan är hämtad från Hebreerbrevets ”troskapitel”. Det är tro för hela slanten i detta kapitel.  Eller mera precist uttryckt berättas det om troshandlingar. Det för dessa troshandlingar specifika är att de leder framåt, att de innebär att Guds vilja förverkligas. 

     Eftersom innehållet i Hebr 11 tvingar fram den tolkningen förstår jag de inledande orden i detta kapitel annorlunda än bibelöversättarna. Jag översätter inte tron är grunden som deras förstaval lyder utan tron innebär ett förverkligande i enlighet med deras andraval anfört i notapparaten. I vilket fall som helst ger hela kapitel 11 i Hebreerbrevet exempel på detta trons förverkligande.

     Vad var det då som förverkligades? Den väg som i slutändan ledde fram till Kristus, lyder svaret. Detta genom troshandlingar där ändamålen ofta helgade medlen och där brutalitet och svek tillhörde ordningen. Vad sägs om att egypterna dränktes, att skökan Rachav inte minst hjälpte spejarna för att hon själv vann på det. För att inte tala om det våld som låg bakom kung Davids alla segrar.

     Det är bara att erkänna att det är på det sättet, d v s att vägen fram till Kristus är randad inte enbart av det som kan betecknas som gott utan också av mycken orättfärdighet. Erkänner jag inte det utan låter texten ovan i allt bli förebildlig är det fara värt att jag tror att det fortfarande är legitimt att handla som exempelvis skökan Rachab. Det betyder att även orättfärdiga medel är tillåtna bara den kristna saken gynnas av det. Jag har sett nog av sådant i mitt nu långa liv som kristen.

      Men i sak har Hebreerbrevets författare  rätt. Hans exempel är korrekta. Trons väg förverkligades genom hans trosförebilder. Deras verk ledde fram till trons fullkomnare Kristus.

      Men i och med Kristus är det inte längre tal om att ändamålen får helga medlen. Hans eget exempel pekar i helt annan riktning. Segern vinns inte genom yttre kraft utan genom självutgivande. Trons väg blir i fortsättningen offervägen. Inte ens tillåts jag som kristen att i allt vara solidarisk med mina egna. Kristus stod inte alltid på de egnas sida utan också på de andras.

     Själv läser jag även bibeln med kritiska ögon. Mina egna ”Kristusglasögon” uppmuntrar mig att göra detta. För mig är bibeln Guds ord inte på grund av dess etiskt/moraliska perfektion utan därför att den i slutändan ledde fram till Kristus.

     Nog kan även jag som många av de mina dölja det brutala och många gånger orättfärdiga i särskilt gammaltestamentliga texter genom diverse omtolkningar. Men när jag gör det anger jag alltid att det är Kristus som tvingat mig till detta, inte textens egna sakliga innehåll.