(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron, nyansats eller nyckel)

Bibelstudium i Vivalla den 9 december 2020

Människosonens ankomst

Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.«

Liknelsen om träden som knoppas

Han gav dem en liknelse: »Se på fikonträdet och alla andra träd.  När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är ära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Lukas 21:25-33)

     I texten ovan befinner vi oss i den så kallade synoptiska apokalypsen. Denna består av Jesusord återgivna på ett besläktat sätt i såväl Matteus- som Markus- och Lukasevangelierna. Ämnet är tidens snara  slut och Människosonens återkomst i härlighet för att upprätta gudsriket. Denna apokalyps bildar en enhet för sig i evangelierna. Den anknyter mer till samtida judiska föreställningar om Messiasrikets snara ankomst än om övrigt material i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas).

     Någon närmare textutläggning kräver inte textavsnittet ovan. Det dramatiska skeendet talar för sig själv. Inte heller behöver något sägas om Människosonen. Om att denne är den uppståndne Jesus som kommer tillbaka till jorden för att upprätta gudsriket råder inget tvivel.

     Inte heller råder det något tvivel om att detta skulle ske i närtid. Lärjungarna skulle inte hinna dö förrän allt skulle gå till sin fullbordan. ”…detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer”.

     Men så skedde som bekant inte. Jesu återkomst dröjde. Han har inte återkommit den dag som idag är.

     Och reaktionen på löftesorden som visade sig inte stämma har inte låtit vänta på sig. När orden ursprungligen sades och under den närmaste tiden därefter fungerade löftet om Jesu snara återkomst i härlighet som troseggande löftesord, men när uppfyllelsen inte inträffade  har löftesorden blivit till  trossänken.

     För mig har Jesu uteblivna återkomst varit bland det som  har lockat till tro på den obönhörlige guden, den gud som begränsar sin handlings-ram till naturlagarna men aldrig går utöver dessa. Ja till den Gud vars mest närliggande synonym är just naturlagarna.

     Stöd får detta tänkande av att de bibliska föreställningarna i den synoptiska apokalypsen dessutom mer smälter  samman med samtidens judiska föreställningsvärld än med ett budskap från Gud. Och därmed har Orden om Jesu snara återkomst mer  sått tvivel än tro.

     Bland dessa som skakats i sin tro finns alltså också jag. Bland oss gäller att vi tvingas kämpa för att kunna bevara vårt fäste i Gud. Viker vi undan faller vi tillbaka på den ofruktbara tron på en Gud som begränsas till att vara  obönhörlig och opersonlig, en Gud som upprätthåller naturlagarna och sen nöjer sig med detta.

     Min egen lösning har blivit troskoncentration. Jag har tvingats koncentrera mig på det i Guds ord som för mig uppenbart är av gudomligt ursprung. Detta uppenbara är för mig den Kristus som i liv och död tjänade Gud genom att tjäna människorna. Mitt i all sin egen bundenhet till tiden, mitt i alla samtida föreställningar som också Kristus var en del av, framstår denne Jesus Kristus för mig som den ende. 

     Först mot den bakgrunden kan jag leva med att Gud tycks mig obönhörlig som vore Gud ett med naturlagarna, leva med att mycket, ja det mesta i den Heliga skrift är färgat av sin tid och sin tids föreställningar. Jag kan t o m ta till mig orden om Jesu snara återkomst, men nu i omtolkad gestalt, när nämligen den tanken hjälper mig att tydligare förbinda Jesus med Gudsrikets närvaro och bättre ta vara på den nådatid som är mig given.