(Se även ”Med mina glasögon 6” 1 21 Med uppriktigheten som tolkningsnyckel)

Bibelstudium i Vivalla den 6 januari 2021

Jesus och Mose

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus, men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. (Hebr 3:1-6)

     Vår allra heligaste sanning klär vi i bilder. Detta alltid, undantagslöst. Och denna, den allra heligaste sanningen, kan ta sig de mest skilda uttryck. Politikerna har sitt bildspråk, nationalisterna sitt, miljöaktivisterna sitt och hjälporganisationernas företrädare sitt. Så även de bibliska författarna och alldeles särskilt Hebreerbrevets författare.

     Hebreerbrevets författare, en grekiskt bildad judekristen, har klätt sin förkunnelse om Jesu förbindelse med Gud i den judiska tempelkultens kläder. Jesus är sonen, översteprästen, som frambär det slutliga offret till Gud och bringar en allt omfattande försoning.

     I texten ovan ställer han Jesus mot Mose, den Mose som under ökenvandringen mötte Gud i det mobila tabernaklet, här kallat Guds hus. Denne Mose var i all sin höghet Guds tjänare, Jesus däremot Herre. 

     Hebreerbrevets författare låter därmed i sitt bildspråk Jesus inta platsen vid Guds sida som delaktig i Guds vilja och beslut. Det blir konsekvensen av att han råder över Guds hus. På det följer en  halsbrytande nytolkning. Guds hus är inte Jerusalems tempel utan vi, dvs i det här fallet de som tar del av den rundskrivelse till kristna församlingar som texten ovan ingår i. Vi hör alltså till Kristus liksom Kristus hör till Gud. Och vårt liv som kristna är menat att vara ett liv i Gud, det betyder ett liv tydliggjort av och i Kristus, ytterst i dennes roll som försonare.

     Bildspråket och ramverket är alltså omfattande och snårigt för oss som lever i en annan kulturmiljö än mottagarna av den rundskrivelse som heter Hebreerbrevet. Men bakom det svårtydda något enkelt och entydigt. I tron på Kristus finns livet, finns Gud och finns det som är viktigare än allt annat, försoningen. Därför är det med nödvändighet Kristus som är riktpunkten i våra liv, en riktpunkt som är menad att som en verkande substans tränga in i våra personligheter och omforma dem. Försoning skall vara vårt kännetecken, försoning vår väg till Gud.

     Hebreerbrevets bildspråk kan i ”bibelnördars” händer förvandlas till byggstenar i ett bibliskt trosbygge av både detaljerat och omfattande slag och med de mest skilda resultat. Felet med dessa konstruktioner är att man inte uppfattat och trängt in i bildspråkets funktion i Hebreerbrevet, att förmedla något enkelt och entydigt,  i det här fallet Kristus som allt i de troendes liv.

     Det dagliga bildspråk som möter oss i politikers, opinionsbildares och idealisters tal kan på motsvarande sätt missuppfattas av oss som tar del av detta tal. Vi kan konstruera det mesta ur detta talande. Detta såvida vi inte uppfattar bildspråket och att bakom bildspråket finns en kärna och att denna kärna ytterst är enkel och entydig. Det gäller bara att uppfatta detta enkla och entydiga.

     Så till sammanfattningen.  För oss kristna är livet Kristus och livets mening försoning. Varom inte måste vi vända om. Vad det är för andra avslöjar det som ligger bakom deras bildspråk, deras associationer och deras känslomässiga yttringar.