Bibelstudium i Vivalla den 13 januari 2021

Herrens tjänare och hans uppgift 

Detta är min tjänare som jag ger kraft,  min utvalde som jag har kär.  Jag låter min ande komma över honom,  han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning. (Jesaja 42 v 1-4)

     Texten ovan är för mig och många med mig  en av den kristna trons nyckeltexter. Den är hämtad från ett block utsagor i profeten Jesajas bok (Jesaja 40-55) som i den lärda världen fått beteckningen Deuterojesaja. Dessa ord är bland dem som bidragit till att en ursprunglig stam- eller folkreligion omvandlats till en världsreligion. Till detta hör dess avgörande betydelse för vårt sätt att förstå Jesus.

     Herrens tjänare, i sin ursprungsbetydelse en beteckning för ett idealt Israel, läser vi kristna som ett idealt Israel nedkortat till en enskild person, Jesus Kristus. Så förstådd kan texten användas som en tolkningsmall som kan och som jag ser det skall användas för att få grepp om vad Jesus stod för och i förlängningen också vad den kristna församlingen har för uppgift.

     En konsekvens av denna läsning blir att uttolkningar av Nya testamentets Jesus som inte harmoniserar med Jesajas profetia av mig och de som ser som jag döms ut som feltolkningar. Kristna församlingar och kyrkor som negligerar Jesaja 42 anser vi hamna vid sidan om trons själva ärende. Detta även om man i övrigt mödar sig om trohet mot Guds ord.

      För att inte tala om hur viktig Jesajatexten kan bli som korrigeringsmedel. När kristna i from iver att  följa bibelns bokstav fastnar för utsagor i bibeln som svär mot Jesaja 42 kan profetian användas som korrigeringsmedel. Domen blir inte nådig. Att skjuta undan profetian, påstår jag, kan i värsta fall innebära att tron förvandlas till sin egen motsats.

     Vad är det då som gäller? Kort uttryckt att föra rätten, det betyder Guds vilja, till seger utan våld eller tvång. Det är vad Jesaja vill säga när han talar om att inte ”knäcka” svaga strån eller släcka ”tynande” lågor. 

    Rätt och barmhärtighet smälter hos Jesaja samman till ett och som rätt och barmhärtighet  går rätten segrande fram. Det mänskligt sett föga uppseendeväckande i detta rättens förverkligande glömmer man gärna. Att vare sig ”knäcka strån” eller ”släcka tynande lågor” brukar inte vara sånt som väcker uppseende.

     Ändå var det detta föga uppseendeväckande som ledde till alltings förvandling. Det var nämligen ytterst ”seger på jorden” korset syftade till och det var ”fjärran länder” som skulle beröras av segern på Golgata. 

     Översatt till oss kristna i ett efterkristet Sverige betyder det att vägen till andlig förnyelse går genom den lokala kristna församlingen. Dess kännetecken är att dess aktiva medlemmar vare sig knäcker strån eller släcker tynande lågor. I klartext att församlingen är en församling vars främsta uppgift är att värna  de mest utsatta.