Bibelstudium i Vivalla den 30 dec 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5” 53 20 Sanningen och Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 30 dec 2020

Så säger Herren: Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer.

Så säger Herren: Hör upp med din klagan, gråt inte mer! Du skall få lön för din möda, säger Herren, de skall återvända från fiendeland. Det finns hopp för din framtid, säger Herren, dina barn skall vända hem till sitt land. (Jeremia kap 31:15-17)

     Nordriket ockuperades av Assyrien 722. De ledande i landet deporterades. I profetens vision gråter Nordrikets stammoder Rakel över sina drabbade barn som inte mer finns. 

     Den profetiska andra delen i profetian andas hopp. De härtagna och deporterade skall få vända åter förkunnar Gud genom profeten. Därför, gråt inte mer.

     Sant eller inte sant är frågan man ställer sig inför profetior. I det här fallet råder ingen tvekan. Det blev som Gud genom profeten förutsagt. De fördrivna fick vända åter.

     Det betyder inte att vi kristna som i tro tagit till oss Skriftens uppfyllda profetior  därför har monopol på kunskap om sanningen. Inte ens att vi med självklarhet har ett försteg före andra som lämnat Gudstron bakom sig och med det bibelord och profetior.

    Det är tvärtom mer än vi kan ana som förenar oss med de till synes gudlösa. Mer än annat är Sanningen med stort S gemensam egendom för oss alla, kristna som förnekare. Alla söker vi nämligen denna Sanning som vi kristna benämner Gud, den Gud som för oss kristna är inbegreppet på allt vad sanning heter.

     För mig personligen är det självklart att de gudlösa inte kan undslippa det vi andra kallar Gud. I sin iver att finna Sanningen söker de det vi andra kallar Gud. Så betraktat är allt gott verk djupast sett ett sökande efter Sanningen/Gud. Vidare att vi alla har funnit något av den sanningen, men ingen hela sanningen.

      Det speciella med oss som kallar oss kristna är inte att vi lever i en egen värld med egen världsbild, egen Gud och egen sanning. Inte heller att vi insett det andra inte förstått. Det som istället gör oss speciella är att vi läser verkligheten genom Kristus. Detta förutsätter i sin tur att vi gjort oss hemmastadda i en specifik judisk traditionsbildning, återskapad i Gamla testamentet, en traditionsbildning som låtit sig krönas i Nya testamentets förkunnelse av Kristus och ett liv i Kristi efterföljelse. 

      Ur den efterföljelsen följer inte främst kunskap mer känsla och förhoppning. Texten ovan illustrerar denna förhoppning. 

     I den värld som är Guds egendom finns ”klagan och bitter gråt”, läser vi. Barnen finns inte mer. De är deporterade, alternativt som i Matteusevangeliets återgivning av samma profetia, mördade i barnamorden i Betlehem (Matt 2:17 f). Detta återgivet utan att ett ord sägs om hur Gud kan tillåta sådana ogärningar. Varpå vi kristna står där med tvättad hals. När bibelordet inte har någon förklaring på hur en allsmäktig Gud kan tillåta har ju inte heller vi det.

     Vad texten däremot ger är hopp. Den dag skall komma, profeterar Jeremia, då gråten skall upphöra och Israels barn skall få återkomma till sitt land. 

     Detta sagt med generaliserande innebörd. Trons svar på lidandets gåta och ondskans härjningar är hoppet om att Gud en gång skall segra. Mer har vi som kristna inte att säga i detta stycke.  Att vara kristen är tro utan garantier med en profetia från Jeremia som förlaga,  men f a med Kristus för ögonen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s