(Se även ”Med mina glasögon 6”, 40 21 Utvaldheten gåva eller privilegium)

Bibelstudium i Vivalla den 13 oktober 2021

”Nej, från dig (Gud) kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.” 1 Krön kap 29 v 14 b

Utropet  ovan är lagt i kung Davids mun. Detta i en bön när Jerusalems tempel tas i bruk.  Textordet är hämtat från slutkapitlet i 1 Krönikeboken och beräknas vara nedskrivet hundratals år efter templets invigning.

Det betyder att vi har framför oss en återgivning som befinner sig så långt ifrån det ursprungliga händelseförloppet man kan komma. Ändå är innehållet på ett märkligt sätt sant. Det är sant i alla de sammanhang och tillämpbart i livets alla situationer.

Det är t o m sant för dem som inte säger sig tro på Gud. Livet, existensen, livsflödet lär nämligen ingen kunna betvivla som själv lever i det. Och det gör ju bevisligen både teister, ateister och agnostiker (dem som inte vet).

Och  Sanningen är den att livet inte är något man tar sig. Det är per definition en gåva, t o m själva urgåvan, gåvan över andra gåvor.

För att förneka den gåvan får man ta till en aktiv handling som enklast uttryckt kan benämnas blockering. Den blockeringen tar man till när man inte vill veta av sanningen. Oftast blockerar man sig när sanningen blir obekväm, när den hindrar mig från att göra det jag står efter att göra. Det betyder sånt som är till egen nytta men till men för andra.

Som det utvecklat sig i samhället  känns det nästa onödigt att påpeka detta. Gemene man ser numera utan några som helst pekpinnar att det inte längre duger med bensinslukande bilar som å ena sidan ökar komforten å den andra gasar ihjäl omgivningen. Men på andra områden är det förstås nödvändigt med påpekanden. För man kan skada andra med annat än bensinångor. 

Sanningen om livet som gåva behöver hamras in. Gör vi inte det är det fara värt att talet om mänskliga rättigheter, frihet, jämlikhet och broderskap och vad det nu kan heta, hamnar i fel sammanhang. Fara värt att människan gör sig själv till Gud, trots hennes oförmåga att skapa liv. Detta därför att liv aldrig  är något som någon skapar. Livet är i grunden en gåva.

Delaktighet  i skapelsen är något annat. Delaktighet i det som gynnar liv är i själva verket vår uppgift som människor. Att vårda är människans grunduppgift,  vårda det som livet skapat.

Men vad har nu detta med Gud att göra? För mig mycket. Begreppet Gud står nämligen grundläggande för liv, existens, vara, d v s för något som förutsätter bejakande. För vem av oss har väl tagit oss livet? Livets gåva är i själva verket gudstrons själva fundament, ett fundament som inte låter sig ryckas undan.

Detta förstod redan den fingerade David i dagens textord. Denne insåg att människan inte kan ta sig någonting. Allt hon gör har hon ytterst fått.

Och med den fingerade kung David har vi hamnat i bibliskt sammanhang. Och i det sammanhanget har vi närmast oss Jesus. Han som är vår stora möjlighet.

Det är denne som hjälp mig att ana att Gud är något förutom liv, existens vara, mer än gåva som också innefattar slump, tillfälligheter och ond bråd död.

Detta hindrar inte att jag ser linjer till annat än Jesus. Jag ser att vi alla kan samlas kring gåvan. För vem av oss har tagit sig livet. I slutändan kan livet aldrig vara en rättighet. Livet  är oåterkalleligen en gåva.