Bibelstudium i Vivalla den 12 jan 2022

Livet finns i Guds son

⁵⁶Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. ⁷Det är tre som vittnar: ⁸Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. ⁹Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. ¹⁰Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. ¹¹Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. ¹²Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. (1 Joh 5:6-12)

Berättelsetraditioner har jag i tidigare bibelstudier sammanfattande benämnt de enskilda texterna i evangelierna. Detta för att underlätta både förståelse och tillämpning. Orden ovan är hämtad från första Johannesbrevet och här blir texten lättare begriplig om den får heta vittnesbörd.

Den är nämligen ett vittnesbörd från en församling som idémässigt är påverkad av tankar som vi känner igen från Johannesevangeliet. Dessutom och framför allt från en kristen gemenskap som är plågad av en splittring så stor att den hotar församlingens bestånd. Och splittringen beror av att inflytelserika personer i denna johanneskristna gemenskap omtolkat Jesus. Man har av honom gjort en himmelsk gestalt som tappat förankringen med den Jesus som mitt i sin närhet till Gud, var en människa av kött och blod.

Här anknyts till detta genom att tala om Jesus Kristus som den som kom genom vatten och blod. Syftningen till Jesu dop och till hans korsfästelse är uppenbar. Till detta kommer att Anden vittnar om honom. Detta sagt för att motbevisa splittrarna som förvandlat frälsaren till en himmelsk gestalt utan anknytning den jordiske Jesus.

Det är hårda ord som författaren till 1 Johannesbrevet tar till för att bekämpa splittrarna. Nödvändigt hårda ord, församlingens existens står ju på spel. Men också allmängiltiga ord som också vi utan nytolkning kan ta till oss. Tydligast sker detta i orden Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.

Det är ett närmast ofattbart avstånd mellan oss nutida kristna och de johanneskristna som vi möter i johanneslitteraturen i Nya testamentet. Därför kan vi inte plocka i sär texten ovan och överföra den ord för ord och utan förändring till vår verklighet. Då skär det sig. Vad vi däremot både kan och skall göra är att läsa texten ovan som ett vittnesbörd från en församlingsgemenskap som kämpade på liv och död för sin överlevnad. Framför allt skall vi läsa den som ett vittnesbörd om att dessa hotade kristna funnit att den jordiskt förankrade Kristus var den ende de kunde förankra sin tro och sin verklighet i.

Alldeles uppenbart gäller vittnesbördet också mig som presenterar detta bibelstudium för er. De hot mot min tro som vilar över mig, är inte identiska med dem jag lärt känna i Johannesbreven. Men de är lika elakartade. Jag lever i en tid som är rotad i ideal som fjärmar mig från tron och jag möter bland mina trossyskon förankringar i en Kristus som mer är en återspegling av tidens ideal än de jag lär känna i evangelierna. Mitt fotfäste måste också för mig vara den Kristus som kom ”genom vattnet och blodet”. Och jag behöver den bekräftelse som Anden kan ge mig. En jesuslärjunge är jag nämligen. På Jesus Kristus är både min livstolkning och mitt hopp förankrat.