Bibelstudium i Vivalla den 19 jan 2022

Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta. (Jesaja 55:6 f)

Alla som studerat bibeln med öppna ögon vet, men sällan drar någon nytta av det hon vet. Vet att bibeln består av rader av texttraditioner med skiftande ursprung. Men att sedan en redigering skett som gjort bibeln mer enhetlig. I Gamla testamentet blir det endast Jahvedyrkan som duger och Herrens förbund med Israel. Annat fördöms. Baal görs till en avgud och de gamla kultställena underkänns. Templet finns på Sion och ingen annanstans. Som det börjat fortsätter det i nytestamentlig tid. Men nu skall allt formas utifrån Jesus.

Men hur skall man nu dra nytta av att man inser detta? Bland annat genom att tränga bakom den redigerade texten för att om möjligt se om denna i sin mer ursprungliga form har något att ge. Dessutom genom att vara observant på det som är den redigerade textens baksida, att den i sin iver att förkunna det rätta döljer sådant som inte får döljas.

Ett försök att i någon mån belysa  vad jag menar hämtar jag från dagens förkunnelse. Det är som bekant högsta mode att predika över tre texter samtidigt och det med den förutfattade meningen att alla tre texterna har varandra kompletterande budskap. Resultatet blir alltför ofta att man tvingas släta ut innebörden i de enskilda texterna för det sammanlagda budskapets skull. Predikan blir i sämsta fall som att svälja en albyl mot alla slags sjukdomar när det skulle behövas mer än en medicin, f a en medicin med mer målinriktad verkan.

Jag vet att det jag här påstår är kontroversiellt, dessutom att det hela inte är så entydigt som jag här framställt det. Texten ovan som jag nu skall lägga ut får från min sida vara ett exempel på att jag åtminstone delvis har rätt.

I min utläggning av denna, d v s Jesaja 55:6 f,  är förutsättningen att  jag på sakliga grunder dragit isär Jesaja bok i tre delar och låtit den andra delen spegla förhållandena under den babyloniska fångenskapen på femhundratalet. Den första delen är två hundra år äldre och har delvis annan problematik och den tredje rymmer profetior från tiden efter den babyloniska fångenskapen.

Detta att Jesaja bok inte är enhetlig gör jag poäng av, f a av det faktum  att den andra delen (Jesaja 39-55) speglar ett Israel som förlorat allt, både tro, hopp och framtid. Gudlösheten hade brett ut sig. Vad lönar det sig att bedja frågade man sig. Allt blir ju ändå som det blir. Och hur våga hoppas på en framtid, när var och varannan är en svikare eller en gudsförnekare och när allt har tagits ifrån oss, t o m vårt fosterland.

För att jämföra hade det i Israel blivit som det idag är för oss kristna  i dagens sekulariserade Sverige Här  möts tro på Gud med generad tystnad och här har tron förpassats till något man måste ha för sig själv. 

Nog blåser förvisso trons vindar över vårt land, men inte den kristna trons. Och tvivlet gnager i bröstet på fler än en av oss kristna som berörts av tidens strömningar.  Är inte Gud mer en slumpens Gud än en Gud som hör bön, är det mer än en av oss som frågar sig.

Åter till Israel. Just då när  Israel tappat både förankring och hopp profeterar den andre Jesaja om förlåtelse och framtid. Den vedergällande Guden har i den andre Jesajas mun förvandlats till  den förlåtande Guden. Helt utan yttre anledning och fullkomligt oväntat sker detta. 

Och jag tänker att det som Israel i sin otro och i sin förnedring fick höra från den andre Jesajas mun också är det jag själv behöver få lyssna till; att det just i min förtvivlan, skuld  och i min uppgivenhet  finns upprättelse. Ja att förlåtelsens plats just är förtvivlan och uppgivenhet.

Och denna upptäckt har jag gjort därför att jag trängt  bakom en till synes enhetlig Skrift och ett ytligt sett entydigt budskap och där funnit evangeliets, förlåtelsens och upprättelsens hemvist.