Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2022

Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. ¹⁴Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, ¹⁵och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. ¹⁶Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn. (Apg 3:13-16)

Texten ovan är ett utdrag ur Petrus tal i Salomos pelarhall. Han höll det för människor som skockat sig kring Petrus och Johannes i förundran över att dessa i Jesu Kristi namn just botat en lam. Texten är alltså en i raden av  de läkedomsunder som Nya testamentet vittnar om.

Förutsättningen för undret var enligt Petrus vittnesbörd inte egen inneboende kraft. Allt berodde av Jesus, han den helige och rättfärdige, vägvisaren till livet som ”ni dödade” men Gud uppväckte.

Detta är i korthet det sätt att se som är typiskt för just Apostlagärningarna. Särskilt karismatiska rörelser som Pingströrelsen och Livets Ord har gjort denna Apostlagärningarnas teologi till sin egen och dessutom tillämpat den. Man tror eller trodde på att man i Jesu namn kunde bota sjuka, t o m uppväcka döda.

Trons riktpunkt är i texten ovan alltså Jesus, den helige, rättfärdige och vägvisaren till livet som ”ni dödade”,  men som Gud lät uppstå. På detta hänger allt. Detta är enligt Apostlagärningarna trons sanning, en sanning som bevisas av att den lame vid Sköna porten blir botad och i fortsättningen kan röra sig som alla andra.

Om detta kan sägas att tron på Jesus också kan beskrivas på annat sätt. Man kan som sker i evangelierna närmare berätta om Jesus och hans relationer till sin omgivning och låta detta bli det mest framträdande. Man kan också, likt Paulus, försöka bottna sin Jesustro  i försoningens hemlighet.  Det betyder  att se hur det sanna livet, Jesu liv, har sitt centrum i att denne tar på sig vad andra åstadkommit. Försoningen blir därigenom trons centrum. Man kan, och även det i Paulus efterföljd,  i tron uppleva hur förtröstan på Jesus frigör oss från lagiskt till en kärlekens fria umgängelse med varandra. Det betyder att lagen genom tron förvandlats från krav till gåva.

Av det följer att trons effekter också kan beskrivas på annat sätt än som här att den lame vid Sköna porten i ett nu blev botad från sin sjukdom. Dock måste tron på ett eller annat sätt åstadkomma något påtagligt. Om inte blir tron en önskedröm som vi kan ha men också vara utan. Det är nämligen med kristen tro som med trosföreställningar i allmänhet. Vi kan inte vara utan dem. Men de måste ha sin verkan för att de inte skall förflyktigas eller förvandlas till skadliga vanföreställningar. 

Hur blev det då i fortsättningen med under lika dem vid Sköna porten? Fråga pingstvänner och hängivna kristna med hemhörighet i Livets Ord. Är dessa kristna vänner ärliga svarar de att det inte alltid blev som de trodde det skulle bli. Även pingstvänners bön för sjuka blev inte en gång utan ofta verkningslös.

Tro bara inte att tron på Jesus för den skull är död. Bara så att kristen tro inte är en paradgata som löser alla problem. Sant är förstås att tron måste ha en verkan för att inte vara meningslös. Men verkningarna kan inte begränsas till läkedomsunder. Min egen väg är mer än annat att närma mig Jesus som försonaren, han som bär det andra inte kan bära. I detta ser jag undret över andra under, ett under mänskligheten inte kan vara utan. Men jag måste erkänna att även jag ber för sjuka. Varje dag överlämnar jag min dementa hustru till den Gud som lät Jesus uppstå från de döda.