Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2022

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Rom 6:4)

Versen ovan är centrum i den centralaste av doptextder, den i Romarbrevets sjätte kapitel. Bibelversen säger att vi som är döpta och håller fast vid att vi är det det är indragna i ett liv bestämt av Kristus. Detta i sin tur att vi är förenade med honom i död och uppståndelse.

Dessa två hör ihop, står för ett enda skeende, död och uppståndelse går in i varandra. Långfredagen går in i påskdagen och påskdagen in i långfredagen. Jesu död sågs ursprungligen som en process, ett enda skeende där döden ändade i uppståndelse. Så var det också för aposteln Paulus. I sin förkunnelse gick död och uppståndelse in i varandra.

Också jag håller samman långfredag och påskdag. Jag gråter inte på långfredagen och jublar på påskdagen. Jag både gråter och jublar på såväl långfredag som påskdag.

Ändå särar jag på skeendet i mitt eget trosliv. Långfredagen kräver ett av mig, påskdagen ett annat.

Långfredagen är ingenting jag eller någon annan behöver tro på. Avrättningen är ett faktum, återupprepat i ständigt nya variationer ända in i nutid. Däremot kräver den något  annat av oss och detta andra heter inlevelse.

Till den inlevelsen hör känsla för varför Jesus korsfästes.  Här kan vi förenas troende som otroende, i ett gemensamt svar. 

Söker vi med öppet sinne finner vi  att Jesus korsfästes för vår skull. När Jesus korsfästes var  nämligen hela hans jag uppfyllt av inkänning i just  de vilsnas öden, underbyggd av en inre rättfärdighet som inte vek för maktspråk, liksom av gudsfruktan. Detta trots att Gud lät det ske att avrättningen fick ha sin gång trots Jesu oskuld. När vi insett detta att Jesus dog för oss kallar jag det tro, sedan må mina ateistiska vänner kalla det vad de vill.

På långfredagen följer påskdagen, uppståndelsedagen. Nu bryts rättsordningen. Det som var omöjligt på långfredagen blir möjligt på påskdagen. Nu gör Gud det han inte gjorde på Långfredagen. Gud  ingriper i ett skeende som bryter mot naturlagarna. Metafysisk sanning kallar de lärda detta. Uppståndelsen är metafysisk sanning, himmelsfärden metafysisk sanning, underverk metafysiska sanningar. Och en del tror på dessa metafysiska sanningar, andra inte.

Nu frågar jag mig själv vilket del av dessa båda som är viktigast. Är det inkänningen som är det viktiga eller är det tron på den metafysiska sanningen? Är det inkänningen hos den som betraktar korset som är det avgörande eller är det tron på påskdagens under?

För mig är svaret att inkänningen är det grundläggande. Utan inkänning är för mig tron på det metafysiska undret en meningslöshet. Inkänningen är bryggan över till tron på undret. Någon annan brygga finns inte.