Bibelstudium i Vivalla den 14 sept 2022

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. ⁴⁴Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; (Matt 5:43)

Dessa Jesu ord i Jesu Bergspredikan syftar tillbaka på 

Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. (3 Mos 19:18)

Bibeln, såväl Gamla testamentet som det Nya är sprängfyllt av tanken på utvaldhet. Israel är ett utvalt folk, Kristus är den utvalde, den kristna församlingen de utvalda.

Det är signifikativt för kristen tro idag hur lite det talas om denna utvaldhet. Älska skall man göra, inte vissa utan alla. Denna tanke har har blivit ett mantra för nutida kristendomsförståelse. 

Ändå är det sällan denna generella kärlek förkunnas i bibeln, däremot ofta, på gränsen till alltid som kärleken till de egna manas fram.

Bli inte förskräckt över detta och framför allt sluta upp med att blunda när kärlek till de egna förutsätts vara det enda rätta. Bakom ligger förbundstanken, att Israel är ett utvalt folk, att Kristus är den före andra utvalde, att den kristna församlingen är de från världen utvalda.

Den tanken duger förvisso. För hur skulle det se ut i Mikaels församling där jag har min andliga hemvist om jag inte speciellt brydde mig om dem jag möter i kyrkan, eller om jag inte speciellt kände för min dementa hustru, eller för mina barn och barnbarn. Syftet med denna egenkärlek är ju inte att den leder till självupptagenhet utan att den är en kraftkälla till fortsatt kärlek.

Utvaldhetens syfte är nämligen att denna skall ge kraft att ge kärleken vidare.

På grundval av detta är mitt råd; blunda inte för den utvaldhet som bibeln fullkomligt kryllar av. Ta den istället till vara.

Varför detta tal just nu? Därför att det kan hända att det till och med i bibeln förekommer att utvaldhets-principen sprängs. Sällan visserligen men det förekommer. Och just idag sker det. Och det i en rejäl sprängning. Vad annat är nämligen Jesusordet  om att älska sin fiende och bedja för förföljarna.

I denna sprängning ligger mycket av Bergspredikans originalitet. Samtidigt mycket av det som det känns omöjligt att uppfylla.

Jag läser just en bok om bibeltrohet skriven av nio teologer som alla andas hat och mordlust mot liberal teologi, ja mot allt som relativiserar Guds ord sanning. Det skulle allt se ut om dessa teologer gav uttryck för den innersta kärlek till dem som tyckte tvärtemot vad de själva anser.

Och hur skulle det se ut om jag öste lovord över dem som sa att tro är en sak och veta en annan? Dessa svagsinta människor som inte förstår detta enfaldigt enkla paradigm för ett meningsfullt  liv  att livet  förutsätter vision (tro) och vision i sin tur verklighet.

Men ändå sker det och det just i Bergspredikan ord om att älska in ovän. Dessa ord tyder på att kristen tro till allt annat också förutsätter underverket över alla underverk, att det finns möjlighet att älska t o m den som hatar mig.