Bibelstudium i Vivalla den 7 sept 2022

¹⁹Rädda oss nu, Herre, vår Gud, ur hans (Sanheribs) våld, så att alla riken på jorden får veta att du, Herre, ensam är Gud.« (ur Hiskias bön om att hans folk skulle bli räddat från assyrierkungens  angrepp) 2 Kung 19:19

Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: »Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.« ²Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: ³»Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon.« Och han grät häftigt. (Jesaja 38:1-3)

Textorden ovan utgör två böner av Hiskia kung över Juda rike (715-696 f Kr). Den första är en bön att Juda skall bli räddat från att bli invaderat av stormakten Assyrien. Den andra om att bli befriad från sin dödliga sjukdom.

Om Hiskia kan vi läsa om i både 2 Kungaboken och i Jesaja.

För mig är Hiskia en förebild, en av många förebilder som jag  behöver för att formas till den kristna människa jag vill vara.

Den första av de två bönerna är det lätt att identifiera sig med. Det är bara att byta ut ordet Sanherib mot Putin, så vet vi precis vad det handlar om. Hur blev det då med bönhörelsen, frågar man sig. Både si och så. Visserligen klarade sig Juda undan direkt ockupation, men trycket från Assur slapp de inte undan. Och inte resulterade hans bön i att alla samfällt bekände att Israels Gud ensam var Gud.

Den andra är mera speciell. Anknytningspunkten är alla vi som medvetet överlåtit oss till Gud och gjort allt vi förmått för Guds rikes seger. Till dessa räknar jag också mig själv, även om jag är medveten om den dubbelhet som ligger även i den högsta bekännelse. (Jmf Rom 7)

För båda bönerna gäller att det inte blev riktigt som Hiskia hoppats. Visserligen blev inte Juda ockuperat och blev Hiskia botad från sin sjukdom. Femton år blev lagt till hans levnad, står det. Men grundproblemet kvarstår. Gud handlade inte och handlar fortfarande inte efter våra mönster för bönhörelse. Och när Gud gör det blir trots detta inte resultatet det som vi förväntat oss.

Varför? Inte därför att Gud låter bli att lyssna mera så att bönhörelsen föregås av formande. Bönhörelsen sker aldrig av automatik. Bönhörelse per automatik skulle innebära att allt blir som vi vill att det skall vara. Men vi är inga gudar.

Däremot är vi formbara och Gud formar den som uppriktigt ber till honom. Och det är den av Gud formade människan som får det han eller hon begär. Bönhörelsen blir då en glimt av Guds rikes seger i en gudsfrånvänd värld. (jmf Matt 18:18-22)

Nu vore trots allt inte Hiskia den förebild jag här gjort honom till om jag inte kunde härleda Hiskia till Kristus den Kristus som både lärt oss att be och tro på bönhörelse.

För mig är Hiskias rättfärdighet i sin kamp mot assyrierna ett föregripande av den Kristus som i alla sammanhang stod upp för rättfärdighet.

Men framför allt föregriper Hiskias vädjan till Gud om att slippa dö av sin sjukdom ett föregripande av Jesu egen bön på korset: ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”.

Till det formande som tillhör livet som kristen hör också att uppleva sig övergiven av Gud. När formandet av Jesus nått sin fullbordan, ropade Jesus, ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min ande”.

I detta överlämnande ligger livets själva mening. Bönen och bönhörelsen är menade att föra oss dit.