Bibelstudium den 13 maj 2026

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:24-27

Bevisen finns där för den som är duktig på att se. Bevis för vad som fungerar och vad som inte gör det. Låter man bli att borsta tänderna har man inga tänder vid vuxen ålder, äter man fel och för mycket förkortar det livet, hushållar löntagaren inte med sina pengar har hon inget kvar sista veckan före lönen.

Den kloke ser sambanden och rättar sig därefter. Den okloke ser dem  inte och får ta konsekvenserna. 

Detta om en sida av verkligheten. Men det finns också en annan. Den som handlar om vårt hopp.

Bara så att hoppet är mera svårgripbart än handlingen med sina konsekvenser. Hoppet gömmer sig i vad som intresserar och driver oss. Det tar sig uttryck i vad vi sysslar med och engagerar oss för. Hoppet  får sin form i engagemang och inriktning.

Hoppet skiljer oss därigenom  åt samtidigt som det förenar. Den som mer än annat vill låta sig underhållas hoppas på annat än den som inget högre vill än underhålla andra. Och för att gå över på den religiösa sidan bär den för vilken kyrkan är en konsertlokal på andra förhoppningar än den som går dit för att bedja.

Vart vill jag komma med detta?  Till att visa att hoppet är en inre pådrivare till visst men inte till annat. Det utlöser handling, både den triviala som att borsta tänderna och  till annat som rör livshållning och livsinriktning. 

Hoppet (och tron) är generellt giltiga företeelser.  Bara så att en hoppas på visst, andra på något helt annat. Vissa tror si, andra så, medan alla tror något.

Därmed är Paulus i texten ovan aktualiserad. Det speciella med honom var inte om han hoppades utan på vad, inte om han trodde utan vad. Och detta vad  kretsade alltid och i alla sammanhang kring  hans uppståndne frälsare. Allt formades för Paulus  utifrån den bild han gjort sig av den Jesus som både dött och uppstått.

Så är det också med all genuin kristendom. Den har tron och hoppet gemensamt med allt annat mänskligt liv, bara så att den kristna trons innehåll äger en särställning . Allt kretsar kring korset, ett kors med konsekvenser, konsekvenser som i vissa fall kan handla om något så trivialt som att borsta tänderna men alltid på ett eller annat sätt är förbundet med honom som dog på ett kors och uppstod på tredje dagen.

Varför detta ordande? För att visa hur allmängiltig den kristna tron är men samtidigt  hur speciell.