Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 13

Så här lyder den gammaltestamentliga varianten på Jesu ”brödunder”. Jag menar berättelsen om hur Jesus utspisar 5000 män med fem kornbröd och två fiskar.

42En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen (Elisha) med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha, 43men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” – ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.” 44Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. 2 Kung 4:42–44.

Denna berättelse föregås av en i samma stil. Nu handlar det om en soppa som  profeten Elishas tjänare lagat till på pumpor som visade sig vara giftiga. ”Döden i grytan gudsman” ropade tjänarna när de provsmakade soppan. Elisha lade då lite mjöl i grytan och bjöd tjänarna att ösa upp. Vips fanns det inte ”något skadligt” i grytan förtäljer oss berättelsen.

Hur skall man ställa sig till bibeltexter i denna stil? För egen del har berättelsen om soppan lett till att jag fått ett bevingat ord till min tidigare arsenal, men inte mer. Det finns rader av skildringar av underbara tilldragelser i Gamla testamentet, för den delen också i nya, som jag i praktiken fört undan som mindre viktiga. Kanske främst för att jag har svårt med under vare sig de inträffat i dåtid eller i nutid.

Med Elishas brödunder förhåller det sig på annat sätt. Detta kan jag inte bara lägga åt sidan. Det pekar framåt mot Jesu brödunder, ett under så viktigt att alla fyra evangelisterna återger det. När Jesus är inblandad har jag svårt att inte bry mig.

Därför har jag avgjort mig för att gradera upp både Elishas ”kornbröd och ax” liksom Jesu ”fem kornbröd och två fiskar”. Jag vill tro på att både kornbröd, ax och fiskar blev på ett underbart sätt förmerade.

En konsekvens av mitt ställningstagande blir att jag för egen del inte gillar tanken på att bröden och fiskarna kom från ett av romarnas militärförråd. Det fanns anhängare av liberal teologi som spekulerade i den riktningen i början på nittonhundratalet. Inte heller låter jag mig nöja med tanken att brödundren är profetiska till sin karaktär och pekar fram mot en tid där ingen brist skall råda på vare sig mat eller annat. Jag försöker först och främst tro att det är undret i sig som är det viktiga.

Det betyder inte att det var på grund av brödundret som jag avgjort mig för Jesus. Långt därifrån! I dessa tider innan påsk är jag främst överväldigad av Jesu vandring upp till Jerusalem. Jesus anade vad som väntade honom, ändå gick han. Han gick för din och min skull.

Detta odelade ”för din och min skull” har gripit mig. Att det också grep Gud är jag övertygad om. Varför skulle han annars ha låtit korsdöden ända i uppståndelse och liv.