Bibelstudium Vivalla den 7 aug 13

5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 6Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. (ev enligt Johannes kap 15 versarna 5 f)

E, en vän till min son Martin, har höjt blicken. Detta har lett honom till tankar typ: Liv är mer än det synes vara, sanningen större än det vi kan se och förstå, slumpen inte livsförståelsens sista ord. För E har den höjda blicken dessutom medfört att han närmat sig bibeln, kristen livsförståelse och kyrka. Vilken kyrka i Örebro skall jag välja? frågade han härförleden. Immanuel, svarade jag. Jag tror nämligen att han behöver jämnåriga att överlägga med när han skall pröva sin nya livsväg. Och jämnåriga till E finns det gott om i just Immanuelskyrkan och dessutom så mycket av ”Kristussinne” att det kunde verka befruktande på E:s andliga utveckling.

Detta mitt vittnesbörd från levande livet visar att jag är överens med aposteln och evangelisten Johannes när han låter Jesus Kristus i sitt avskedstal tala om sig själv som vinstocken och hans lärjungar som grenarna. Kristen tro är nämligen ”relationell”. Att vara kristen är för mig förnimmelsen att höra samman med just Kristus och att känna att den relationen är livsnödvändig. För mig är det naturligt att med Johannes i dag säga att ett liv utan Kristus är att likna vid en gren som skurits bort från vinstocken och därefter kastas bort eller bränns upp. Jag tror nämligen, för att fortsätta min självbekännelse, att Jesus Kristus har något avgörande att tillföra, och att detta har med att han höjde blicken att göra. Han höjde blicken och såg samman vardag och evighet på ett sätt som ingen annan gjort förut. Detta gjorde honom oöverträffat skarpsynt i nuanalysen. Jesus såg människor som andra inte uppmärksammade. Framför allt såg han, som ingen annan, Gud verksam i och engagerad för det mänskligt mångahanda. Det han såg var så viktigt och så svårt att förmedla att hans försök kostade honom livet.

Därmed kvalificerade han det mänskliga och upphöjde det gudomliga. Människor med ”Kristussinne” är därför märkligt okänsliga för kosmetiska trender i tiden men närmast överkänsliga mot sånt som berövar livet sin helighet. För detta är de beredda att offra livet.

E, min son Martins vän, har höjt blicken. Det har gett honom chansen att relatera sig till honom som för mig har avslöjat sig som Guds son genom sitt sätt att höja blicken. Så ser jag det.