Bibelstudium Vivalla den 31 juli 13 

27Neka ingen en skälig gåva när det står i din makt att hjälpa. 28Om du har något, svara då inte din broder: ”Kom tillbaka i morgon, då skall du få.” 29Anstifta inget ont mot din broder, som tror sig bo trygg i din närhet. 30Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont. 31Avundas inte våldsverkaren, slå inte in på de vägar han går. 32Herren avskyr den som är falsk, men de rättrådiga har hans vänskap. Ordspråksboken 3:27–32

Det här bibelstället påminner om att vi skall bete oss generöst och framför allt anständigt mot varandra. I botten ligger en moral som jag brukar kalla ”hygglighetsmoral”. I bibeln återfinner vi denna ”hygglighetsmoral” främst i just Ordspråksboken. För egen del går jag helst till Jesu Syraks bok, som tillhör de så kallade apokryferna, för att riktigt få gotta mig i denna patriarkalt färgade ”hygglighetsmoral”.

Naturligtvis gör inte denna min förkärlek för ”hygglighetsmoral” mig till kristen. ”Hygglighetsmoralen” är en allmänmänsklig företeelse. Jag blir inte ens mer kristen om jag till ”hygglighetsmoralen” lägger att jag också gillar allt annat i bibeln, vari också ingår den portion brutalitet som präglar så många bibeltexter. För mig är det inte kristendom att svälja allt som står i bibeln.

Jag gillar ”hygglighetsmoral” kombinerad med humanitet. Med humanitet menar jag att vara mot dödsstraff, mot brutal hantering av fienden, tycka illa om tvärsäkra fördömanden, däremot gilla alla försök att sätta sig in i och förstå hur man på motståndarsidan tänker. Denna hållning förbinder jag med rörelser som växte fram under 1800–talet och som fortfarande dominerar idealbildningen i de flesta demokratiska statsbildningarna i väst. Flaggskeppet är för mig personligen Röda korset, grundat 1863 på Henri Dunants initiativ . Röda korsets tillkomst får i min föreställningsvärld stå för en allmän humanisering av samhället i ovan anförd riktning. Men inte är jag kristen därför att jag gillar Henri Dunant.

Apropå detta med en inneboende föreställningsvärld. Det lär vara omöjligt att reda sig utan en sådan. Dessutom svårt att leva väl om inte denna föreställningsvärld befruktar mitt sätt att förhålla mig till ting och människor. Det är också i min inneboende föreställningsvärld min kristendom kommer in. Trots allt är det inte ”hygglighetsmoralen” som dominerar mitt inre och får mig till kristen, inte heller den av mig så högt skattade ”humaniteten”.  Kristendom är för mig Kristus. Och Kristus är i min föreställningsvärld känsla av liv, dramatiskt liv. Detta liv slår mellan yttersta nöd och största lycka, mellan självutgivande och mottagande, mellan skuld och förlåtelse, mellan Gud och djävul, mellan död och liv. Allt förbundet med Kristi livsväg, levandegjord i mitt inre.

För mig är kristendom föreställningen, eller känslan, att befinna mig nära Kristus. Denna känsla påverkar allt i mitt liv, även mina bibelstudier. Allt läser jag med Kristus för ögonen.