Bibelstudium i Vivalla den 11 september – 13

Jag lyfter blicken mot dig, du som bor i himlen. Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.  (Psaltaren 123:1 f)

Rättvisa kräver man vanligtvis uppåt. Föräldrarna skall vara rättvisa, chefen skall vara rättvis, de som bestämmer skall vara rättvisa. Bakom ligger övertygelsen att det finns något som heter mänskliga rättigheter.

Högst däruppe gäller förstås varken rättvisa eller rättigheter. Jag menar däruppe där evolutionen (slumpen)  styr enligt ateisterna, Gud enligt dem som funderat sig fram till Guds existens. Här passar det bättre att tala om nåd. Jag menar nåden eller turen att bli en lyckosam människa och inte ett av offren för slumpens skördar, alternativt drabbad av en Gud vars ingripande tycks ske i blindo. I blindo eftersom de ”tanketroende” tänker sig att Gud handlar enligt naturens obönhörliga lagar.

Därför kan både ateister och ”tanketroende” åtminstone till nöds stämma in i psalmistens tal om nåd. Naturligtvis har de inget till övers för psalmistens förmänskligande av Gud. Gud kan för dem varken liknas vid ”herre” eller ”husmor”.

Detta förmänskligande har vi kristna däremot inget emot. Ändå är vi inte nöjda med psalmistens formuleringar. Vi skulle vilja ha ett tillägg i psalmen av förslagsvis följande lydelse: ”som barnet ser mot sin moders hand”. Med det tillägget skulle psalmistens vädjan lyda: Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, som barnet ser mot sin moders hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.

 För oss är det omöjligt att tänka oss att evolutionen/slumpen motsvarar Gud eller att Guds väsen kan fångas i bilden av en välvillig överhet. Trots att så mycket talar för Gud som en blint agerande allmakt, tror vi på en ”nära” Gud, en Gud så nära som en moder sitt barn. Varför? Därför att vi tror på Jesus.

Jesustron har den egenskapen att den färgar av sig på vår Gudsbild liksom på vår läsning av bibeln. Vi läser bibeln med ”Jesusglasögonen” på. Och med ”Jesusglasögonen” på kan vi likna Guds omsorg med en moders omsorg om sitt barn. Detta inte av rationella skäl, lika litet som det är rationellt grundat att en mor värnar om sitt barn.

Som jag ser det är det en ”onöda” för oss kristna att argumentera för Gud och hans existens. Däremot skall vi med alla medel försöka närma oss Jesus. Utan honom spelar det mindre roll om vi tror eller inte. Slumpen eller Gud, det kan kvitta.