Bibelstudium Vivalla den 2 okt 13

Herrens ord är rena, de skall alltid bestå. Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung, än självrunnen honung. (Psaltaren 19:10 f)

Rena, sanna, åtråvärda, står det och jag skriver under på det. För det första att Herrens ord är rena och sanna. Det betyder att jag tror att det finns något som verkligen är rent och sant och att detta högsta goda har samband med något levande och personligt. Men också att jag inte nått det. Varför skulle det annars vara åtråvärt.

Att vara ateist är för mig att inte tro på högsta värden, därtill att inte tro att detta högsta kan vara levande och personligt. När jag tänker på ateister blir jag ledsen. För mig har de gett upp. Andra tycker tvärtom.

Hur kan man tycka tvärtom? Det har med oss troende att göra. Vi tror på Gud, på hans ord och stadgar. Vi tror framför allt att vi har grepp om Gud liksom om vad hans ord och befallningar står för. På den förmenta kunskapen bygger vi upp våra värdeskalor, normer och politiska värdesystem. Och stelbent blir det, ständigt lika stelbent.

Men den högsta verkligheten är inte stelbent. Den är heller inte lätt att fånga. Den högsta verkligheten och den fullkomliga sanningen är åtråvärd. Den sträcker vi oss mot, den äger vi inte.

Felet är alltså vårt. Vi tror oss äga det som vi egentligen skall sträcka oss mot. Och människor som inte är lika trosvissa som vi värjer sig. En del av dem säger; religionen är en privatsak, den får du ha för dig själv. Andra; det finns ingen Gud.

Inte skulle det se likadant ut om vår tro inte var en besittning utan en längtan. För mig en längtan att komma Jesus Kristus allt närmare.

Hur skulle det se ut om barn inte längre fick leka, drömma och längta? Vingklipper vi dem inte då? Är inte också vi barn?