Bibelstudium i Vivalla den 28 maj 14

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 28 maj 14

1För körledaren. En psalm av David. 2Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? 3Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge skall min fiende triumfera? 4Se på mig, svara mig, Herre, min Gud! Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, 5låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall. 6Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. (Psalm 13 i Psaltaren)

 Häng inte upp dig på att psalmen anges skriven av David. För vilket gång i ordningen jag sagt det, vet jag inte. Dels är rubriken sekundär, dels kan ”av David” lika gärna betyda, tillhörande Davidssamlingen.  Vem som författat psalmen, eller i vilket sammanhang, vet vi faktiskt ingenting om.

Innehållet i Psalmen är däremot inte obekant eller nytt  för en van bibelläsare. Det är de omvända proportionerna som  överraskar. I bibeln brukar regelmässigt Guds omsorg prisas, trons väg lovordas och Guds seger över ondskans andemakter proklameras. Visserligen talas det också, om än med mindre bokstäver och med färre ord, om livets stora frågetecken och om det på vilket inga svar ges. Men här är det tvärtom, här är det grubbelfrågorna som dominerar. Det är Guds tystnad som oroar.

Ta berättelserna om Jesus som exempel på hur det brukar vara. I evangelierna är det alltid Gud som i slutändan triumferar. Trons väg är visserligen motsatt den bana som leder till karriär och världslig framgång. Segern vinns genom lidande, offer och försoning. Men att Gud skulle ha tystnat, det får vi leta efter när vi studerar vår bibel.

Men den som söker han finner. När Jesus i Getsemane ber att få slippa lidandets väg eller när han på korset ropar: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig, har vi undantagen som bekräftar regeln. Här är Gud tyst.

I psalm tretton är det tvärtom, frågorna dominerar. Psalmisten känner sig glömd, Gud är som vore han inte. Tankarna mal, psalmistens inre är i uppror, men ingen Gud. Fienderna, de som tycker och gör tvärtemot vad som gynnar psalmisten, triumferar. Men ingen Gud i bakgrunden som stöttar det goda och riktiga. Framför allt ingen Gud som psalmisten kan erfara.

Är det inte så åtskilliga kristna av idag känner. Det är så mycket som talar emot en Gud som griper in och ställer tillrätta. Gud är för många som vore han död. Klivet ut i en värld utan Gud  och djupare mening, ligger snubblande nära.

Men det steget tog aldrig  författaren till den trettonde psalmen. Trots allt litade psalmisten på Guds godhet. En gång skulle han få jubla över Guds hjälp, därom var han övertygad. Därför sjunger psalmisten mitt i sin bedrövelse Herrens lov. Visserligen i korta ordalag, men ändå. Själv känner jag nu och då som psalmisten. Det är som vore Gud död. Inga yttre tecken som stöder min tro får jag. I dess ställe massiv påverkan från en värld som tänkt bort Gud. Ändå litar jag på Gud. Hans hjälp är för mig, trots Guds tystnad ,lika säker som att Jesus är sann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s