(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 21 maj 14

Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. (Paulus brev till galaterna kapitel fem, versarna 17 och 18)

Paulus såg kött och han såg ande. Bådadera sanna uttryck för verkligheten. Med kött menade han en människa dominerad av sitt jag, ett jag som såg bara till sitt eget kortsiktiga bästa, ett jag som drog henne ner i träsket. Med ande, en människa uppfylld av Kristus.

Såväl det ena som det andra, såväl kött som ande, försökte styra honom. Köttet åt ett håll, anden åt ett annat. Styrd av anden stod Paulus inte under lagen, påstod han. Det betyder att han inte längre var regelstyrd. Regelstyrd blev han däremot när köttet dominerade. Då måste det till lagar, regler och poliser för att det skulle bli någon reda i samhället. Styrd av anden behövdes vare sig det ena eller det andra. Anvisningar var förstås bra att ha, men tvingande lagar, nej. Detta sagt i ett försök att uttrycka Paulus tankar mot bakgrund av nutidens föreställningsvärld.

Anden, det betydde för Paulus att vara uppfylld i sitt inre av Kristus, konstigare var det inte. Inte konstigare än det är för en kär människa att vara uppfylld av sin käresta, eller för en fotbollsfantast att vara uppfylld av Zlatan.

Denne Ande är verklig i den mån den styr mig, overklig, en fantasi eller vad du vill kalla det, om den saknar kraft att påverka.

För Paulus var Kristus och Kristusanden det enda alternativet. Allt annat ledde ut på ett sluttande plan. Han blev rasande på galaterna därför att de i handling visat att de övergivit sin första kärlek. De hade gjort det genom att plussa. De sa att ett kristet liv förutsatte Kristus + lagen. Men då har ni ju missat alltsammans, röt Paulus. Då har ni gjort lagen till en med Kristus jämördig storhet, när lagen inget annat är än vakthållare.

Håller Paulus sätt att beskriva verkligheten? För min del blir svaret ja. Kristen tro är för mig inget annat än hängivenhet till Kristus. Den hängivenheten är i sig inget märkvärdigt. Den har paralleller i allt mänskligt samliv. Bara det att följderna blir så genomgripande annorlunda.

Så resonerar jag. Andra tycker tvärtom. Tron är en privatsak säger de. Var och en måste fritt få tro vad han eller hon vill. Och det låter säga sig. Vad de inte tänkt på är att när hängivenheten till Kristus avtar, kommer annan hängivenhet i dess ställe. En tro byts ut mot en annan.