Bibelstudium i Vivalla den 20 aug 14

 1Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: 2förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. 3Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. 4De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. (Paulus andra brev till Timotheos kap 4 versarna 1-4)

 Troligen var det inte Paulus själv som höll i pennan när andra Timothosbrevet skrevs. Det var förmodligen någon av hans lärjungar. Både innehåll, språk och stil vittnar om detta.

 När brevet skrevs hade tron tillfälligtvis och lokalt toppat. I stället för utveckling var de kristna nu inriktade på att försvara uppnådda positioner. Om hur detta försvar tedde sig vittnar inte bara texten ovan utan hela det brev vari texten ingår.

 Nog om detta. Brevet blir inte mindre Guds ord för det. Rätt förstått hjälper oss brevets innehåll att reflektera över hur vi skall försvara och hävda kristen tro idag.

 Kämpa på skall vi alldeles uppenbart, inte ge upp. I tid och otid skall vi argumentera för vår sak, tillrättavisa, vederlägga och vädja. Och hur aktuell är inte iakttagelsen att folk inget annat vill höra än sådant som de önskar, det som kliar i dem att få höra.

 Sunda läran var för Paulus botemedlet. Det betyder idag att argumentera för Guds existens, Jesu gudomliga ursprung och hans sanna mänsklighet och korset och uppståndelsen som historiens vändpunkt. Dessutom är det vår plikt att hävda bibelns sanning och att stå upp för kristen moral och etik. Och gärna göra allt kortfattat och i välavvägda formler. (Dogmer är det kristna namnet på dessa formler.)

 Detta låter säga sig och effektivt kan det också stundtals vara. Det skall inte heller förnekas att den sunda läran hjälpt både den ene och den andre till frimodighet i sin kristna bekännelse.

 Men med den sunda läran kan jag personligen aldrig låta mig nöja. Jag vill tillbaka till den Paulus som själv höll i eller styrde pennan, den Paulus som skrev bland annat Romarbrevet, 1 Korinthierbrevet och inte minst Galaterbrevet.

 Denne Paulus nöjde sig inte med försvar, han tog veritabla trossprång och han prövade frimodigt försoningens och upprättelsens hemligheter utan att se sig om. Nog fördömde han trosfränder som som inte förstått korsets hemlighet och betydelse. Men han tvekade aldrig att tränga djupt in i evangeliets konsekvenser utan att känna sig tvungen att ständigt förenkla, precisera och popularisera.

 För egen del kan jag inte leva utan det fria sanningssökandet. Jag kan heller aldrig låta bli att söka denna sanning i korsets hemlighet. Fritt sanningssökande och passion för korset, det är min melodi. Försvara positionerna får andra göra.