Bibelstudium i Vivalla den 3 sept 14

7Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psaltaren 143 v 7)

 Finns inget DU i vår tillvaro blir vi i slutändan lika dem som lagts i graven. Så tänker psalmisten, likaså ateisten. Och vem kan motsäga dem i detta? Finns det däremot ett DU, en Gud på sätt som Psalmisten tänker sig det, ter det sig annorlunda. Då ber vi och hoppas..

 Det tycks som gudsförnekarna segrat. Folk höjer på ögonbrynen när någon säger att han/hon tror på Gud. De troende håller sakta men säkert på att bli särlingar. Allt färre räknar med Gud, allt färre ropar, svara, jag orkar inte mer.

 Samhällets normer har anpassats efter detta. I demokratins namn får du besöka skolor och propagera för jämlikhet, modell feminism, eller vittna om fördelen med att äta ekologiskt. Du kan tala om att leva resurssnålt och förbanna sveriedemokraterna. Och du är framför allt välkommen att besöka skolan och framhäva demokrati som det högsta av värden. Däremot får du inte komma för att lovorda den kristna tron. Säg den rektor som idag låter gideoniterna dela ut biblar i skolan.

 Men vänd på det hela, då blir läget inte lika klart längre. Säg att jag orkar, säg att jag är vän med de flesta, säg att jag klarar min uppgift, säg att jag mår bra. Mer än en av oss känner tacksamhet över detta. Och uttalat eller outtalat tackar vi Gud. Och gör vi inte det, men ändå känner tacksamhet, tackar vi livet eller hur vi nu uttrycker det.

 Duet i tillvaron är alltså inte utplånat, vår gudsförnekelse till trots. Det är som om medvetenhet om någon form av du är en av förutsättningarna för djupare former av humanism.

 Duet är alltså inte utplånat, ens bland uttalade ateister. Vad är det då som skiljer en ateist från en kristen? Båda räknar ju med ett tillvarons Du.

 Som jag ser det specificerar man duet på olika sätt. Vi kristna står i en tradition där man tror på en aktiv Gud, en Gud som kan gripa in. Och vi vägrar att uppge den tron, om så vår Gud ständigt tycks tiga. Framför allt är vi Jesusanhängare med allt vad det innebär.

 Ateisten tror också. Vad han/hon tror på växlar däremot. Vad som mer än annat kännetecknar ateisten är hans/hennes avvisande hållning till en personlig Gud på sätt som de flesta religioner tänker sig denne Gud.

 Varför denna mycket speciella utläggning utifrån en enskild vers i Psaltaren? Därför att det känns viktigt att hyfsa frågeställningarna. Gör vi inte det blir våra debatter mer pennfäkteri än meningsutbyten som för framåt.