Bibelstudium i Vivalla den 10 sept 14

Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. (Paulus brev till galaterna kap 5 vers 2 f)

På sikt fick Paulus inte råda. Han hade predikat tro på Kristus för galaterna, tro utan kompletteringar. Och galaterna hade döpts när de kommit till tro. Att lägga något till tron vore ett svek, menade Paulus Det vore att förneka trons själva väsen. Och omskärelsen vore ett sådant tillägg. Läggs den till dopet bevisar det att trons dop inte är gott nog. Men nu var det just omskärelse som var på gång i galaternas församlingar.

Jag håller med Paulus. Tron behöver inte kompletteras. Den handlar om att det är Gud som gör, inte vi. Vi förvaltar och tar vara på. I smått som stort gäller detta. Inte ens vår goda vilja är här undantagen. Den är visserligen ett resultat av att vi koncenterat oss på det goda. Men ansträngningen vore omöjlig om vi inte haft något att ta vara på. För att fortsätta på den inslagna vägen; du tror väl inte att din eventuella ”förträfflighet” är något du äger i dig själv. Som om du skapat dig själv. När du är ”förträfflig” tar du naturligtvis vara på resurser du fått.

Kristen tro handlar i sin specifikt religiösa del om försoning och upprättelse. Också försoningen och upprättelsen är något vi fått och är satta att ta vara på. Vi kristna tror att den gåvans givare är Kristus och att gåvan gavs vid Golgata kors.

Den kristna tron behöver därför inte kompletteras. Den är god nog i sig. Å ena sidan är den dessutom naturlig. Vid närmare eftertanke borde var och en inse att livet inget annat är än en enda stor gåva. Å den andra hävdar tron att Kristus är försonaren och upprättaren. Att tro det förutsätter något jag kallar ett ”trossprång”. Riktigheten i detta ”trossprång” verifieras inte av bevis utan av livet självt.

För mig är det underligt att så pass många valt bort Gud och det i existentiell mening. Man ser inte livet som en gåva, utan som en rättighet, inte den egna förtjänsten som sprungen ut något man fått, utan ur något man äger. Resultatet blir att jaget upphöjs på Duets bekostnad. Ja, man räknar inte med ett tillvarons Du över huvud taget. Hur man kan låta bli att göra detta är mig en gåta.

Galaterna bytte spår från tro till laggärningar, från att förutsätta trons gåva som alltings förutsättning till tron på den egna gärningen. Och omgivningen lade märkte till omkastningen, Paulus blev milt uttryckt upprörd. Gör vi samma sak, fast tvärtom, kommer också det att märkas. Det märks alltid när grundförutsättningarna ändras.