( Se även ”Med mina glasögon” 104 När verkligheten sprängde sönder vår humanitet)

Bibelstudium i Vivalla den 2 mars 2016

Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. (Paulus brev till efesierna kap 6 v 16-18)

      Textorden ovan har kommit att tillhöra den kristna retoriken. Det betyder ytligt tal som nog kan stimulera till kamplust, mer sällan till inträngande insikt i trons väsen. I värsta fall kan textens kampord sättas in i alldeles felaktigt sammanhang och locka till illdåd i religionens namn. Sånt kan ske även i kristna sammanhang.

För att den här texten skall komma på rätt köl behöver några kärnbegrepp ges en bestämd betydelse. Jag tänker på ”trons sköld”, ”Guds ord” och bön i anden (”be i er ande”).

Först något om ”trons sköld”, det betyder, översatt till nutidsspråk, att låta tron bli till människans skydd. Vad är det då för tro som skyddar? Det är en tro där vi litar på den vi tror på. Man kan t o m säga att tro är det samma som att lita på. Vem litar vi då på? Gud naturligtvis, men Gud tydliggjord i Jesus Kristus, evangeliernas Jesus, han vars liv gick ut på att ge sig själv för att vi skulle få del av Gud. Det är inte aggressionernas Messias vi litar på, inte revolutionären med vapen i hand, utan på honom som gav sitt liv i kärlek. Begreppet ”trons sköld” står alltså för något annat än vi i förstone skulle tänka oss.

Sedan kommer vi till ”Guds ord”, i detta sammanhang förbundet med ”Andens svärd”. Här är det lättare att förstå ordvalet. Det Guds ord som efesierbrevets författare anspelar på är varken lagord som vi återfinner i Gamla testamentet eller bibelcitat från Nya. Vad han tänker på är ett direkt tilltal där ordvalet motsvarar situationen och samtidigt uttrycker Guds vilja. Det är ord som motsvarar Herrens tjänares ord i Jesaja 49:2 där denne säger:

Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger.

Skarpa ord handlar det alltså om och kompromisslösa, fyllda av kraft, ord som vilar i bibelns budskap och ytterst i evangeliet och i den egenskapen

är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 4:12)

Sådana ord frambringas inte på beställning. Här duger det inte att blint rada upp bibelord och tro att detta duger. Situationen tvingar fram orden och Guds ande ger kraft att säga dem. Ett fåtal gånger i mitt liv har jag själv uttalat sådana gudsord och då alltid spontant. Alla medvetna försök har misslyckats.

En förutsättning för att kunna tala Guds ord med en tunga ”skarpare än något tveeggat svärd” är som efesierbrevets författare förutsätter, ”bön i anden”. Detta betyder inte tungotal eller extas. Förutsättningen är en ständigt pågående gemenskap med Gud. Dagarna i ände pågår dialogen med Kristi Gud. Allt, smått som stort i livet relateras till evangeliet. En aldrig upphörande tankeprocess pågår i den kristnes inre där evangeliets konsekvenser begrundas och analyseras. Ur denna process kan tungan bli till ett skarpt svärd, utan den känns oftast talet om det skarpa svärdet främmande, t o m frånstötande.