Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 106 Jag prövar tankekonstruktioners giltighet)

Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2016

Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. (ur Psalm 147 i Psaltaren)

För mig blottar detta utsnitt i en psaltarpsalm trons problematik. Först en lovsång till Gud därför att allt liv beror av honom. Därefter om Guds sinnelag i två varianter. Psalmisten tänker sig dels att Gud inte gläder sig åt en kraftfull och effektiv krigsmakt, dels att Gud älskar de gudfruktiga.

Först om lovsången till Gud för livet. Den lovsången tillhör det självklara. Vår existens beror ju ytterst inte av oss själva. Den är oss given av någon. Om denne någon kallas Gud eller något annat är sekundärt i detta sammanhang. Albert Schweitzer, den tysk-franske teologen, filosofen, bibelforskaren, musikern, läkaren, missionären och nobelpristagaren, kom fram till att vördnaden för det liv som är oss människor givet är livets själva grundvärde. Jag håller med honom. Min egen civilisationskritik går ytterst ut på att ett upplyst västerland har missat just vördnaden för livet som en gåva, något som har fått ödesdigra följder. Vår arrogans mot kulturer som inte tycker som vi skapar måttlöst hat.

Därefter om att Gud inte gläder sig åt vare sig effektiva stridshästar eller snabba och effektiva soldater. Här blir det mera problematiskt. För nog behöver vi en effektiv krigsmakt. Hur skulle det ha sett ut om USA vägrat bära vapen när Hitler härjade som mest? Och hur skulle det bli för Estland, Lettland och Litauen om dessa länder inte var medlemmar i NATO? De skulle bli munsbitar för Putins Ryssland.

Samtidigt vet jag att en stark krigsmakt inte är den slutliga lösningen. Samhörighet människor emellan och fred vinns först av ”kärleken som lider”. Det har Jesus lärt mig och det håller jag fast vid.

Jag har alltså att kämpa med ett etiskt dilemma, som jag säkerligen får tampas med ända till slutet av mitt liv. Verklighetens mångtydighet rår jag inte på. För egen del har detta dilemma lett till att jag svårligen kan säga att människan innerst inne är god. Även det onda tycks tillhöra människans själva ”hjärterot”.

Sen det sista , Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. Nåd betyder i det här sammanhanget Guds inneslutande välvilja och beskydd. Gud innesluter alltså enligt psalmisten de gudfruktiga i sitt beskydd.

Här kommer det stora trosprovet, inte bara för mig utan för alla som söker sig till en personlig tro. Kanske allra mest ändå för mig som så djupt känner min egen brustenhet. Skall Gud vara välvillig mot mig som inte vet vare sig ut eller in? Att bara mekaniskt ta till sig orden om nåden är inget för mig. Det vore som de gamle sade ”att synda på nåden”. Vad göra?

Min väg är och har alltid varit överlåtelse. Mitt i min egen tvehågsenhet, mitt i min kunskap om att jag själv är både på gott och ont, överlåter jag mig. Jag överlåter mig åt Jesu Kristi Gud och Fader. Utan några som helst garantier gör jag det. Det finns nämligen inga garantier.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s