(Se även ”Med mina glasögon 2”, 18 17 Värdeskalornas påverkan)

Bibelstudium i Vivalla den 3 maj 2017

5Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet… Jeremia 23 v 5 a

7Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger ”Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten”  8utan ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och hämtade hem dem från alla andra länder dit han fördrivit dem, för att låta dem bo i deras eget land.” Jeremia 23 v 7 f

Det skall komma en tid, profeterar Jeremia, i textorden ovan gör han det två gånger, då allt skall bli bra igen. I vanliga fall sade han tvärtom. Tiden är ute. Det hjälper inte att åberopa sig på företrädet att tillhöra det utvalda folket. Det duger inte att luta sig mot att den Gud som förde er (israeliterna) ut ur Egypten, även i fortsättningen skall lotsa sitt folk ut ur svårigheterna. I stället skall Gud straffa sitt folk. Jerusalem skall gå under, landet skall ockuperas, folket föras ut i fångenskap.

Varför? Därför att folket glömt den Gud som fört den ut ur Egypten, glömt den rättfärdighet som var förutsättningen för deras utvaldhet.

Men förvisningen var inte slutet, straffet inte för evigt, förkunnade Jeremia. Den tid skall komma då Guds utvalda folk skall upprättas igen. ”Ett rättfärdigt skott skall växa ur Davids stam”. De fördrivna skall åter få bo i sitt land.

Så långt min parafras av texten. Nu till mina reflexioner. Först om det som fanns i huvudet på varenda israelit under Jesu tid, ja fortfarande är det bland judarna idag; att Gud befriade sitt folk från slaveriet i Egypten, en räddning som kulminerade i att havet delade sig och räddade de flyende, medan det slog samman över förföljarna och dränkte dem (2 Mos 15:1-11)

Vi dagens européer må värja oss mot tankar i den riktningen, förfäras över brutaliteten mot de förföljande egyptierna som alla dränktes med man manskap och allt. Humaniserade judar gör som vi. De tar berättelserna bildlikt men bevarar bilden av den Gud som bevarar sina utvalda.

Inte heller vi skall vända ryggen till. Grundläggande föreställningar, förkortade i berättelser och kärnord, är sånt som vi människor inte kan leva förutan. Alla bärs vi, medvetet eller omedvetet, av bilder, berättelser och grundläggande föreställningar, som formar våra liv.

Vi kristna håller fortfarande fast vid berättelsen om befrielsen ur Egypten och om havet som delade sig. Men vi har inte stannat där. Vi tar hellre upp Jeremias ord om det rättfärdiga skottet ur Davids stam som skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. Men landet det är för oss inte enbart Israel, utan den kristna församlingen var den än befinner sig på vår jord. Än hellre sammanfattar vi den sanning som bär oss i ett kors som berättar om Jesus som inte bara dog för oss men också uppstod för att vi skulle få leva.

Men det är med oss som det var på Jeremias tid. Israel må ha varit förankrade i sanningen om Guds befrielse ur Egypten. Men folkets orättfärdighet gjorde alla inre bilder verkningslösa. På samma sätt med oss. Vad hjälper det med tron på korset, om vi i våra liv förnekar korsets sanning.

Jag har funderat över vad det är som ersätter våra idealbilder när vi är otrogna mot dem. Förvisso är det svårt att komma åt detta. Låt oss kalla dem motbilderna skyr ljuset, vill inte avslöjas och är därför konturlösa. Men skam den som ger sig. Med ärlighet och ansträngning går det. Åtminstone är det min erfarenhet.