Bibelstudium i Vivalla den 10 maj 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2” 17 19 På vetenskaplig grund?)

Bibelstudium i Vivalla den 10 maj 2017

Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen.  21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt.  22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Moseboken kap 13 versarna 20-22

Berättelsen om israeliternas befrielse från slaveriet i Egypten och deras vandring genom öknen till det utlovade landet är central både för judar och för oss kristna. Både det ena och det andra i den berättelsen biter sig fast i våra sinnen och påverkar vårt sätt att orientera oss i tillvaron, talet om molnpelaren och eldpelaren inte minst.

Nog kan förstås uppbyggelse vändas i dess motsats. Detta när vi upplysta svenska kristna fastna i frågan om det verkligen var som det står. Är det bokstavligt sant det där med moln- och eldpelaren? Många nutidskristna har svarat nej på den frågan och sen lagt detta nej till andra nej. I slutändan har nejen blivit så många att man lämnat den kristna arenan och sökt nya hållpunkter i sina liv.

Nog har jag själv mina dubier. Detta inte minst eftersom jag vet en del om hur berättelsetraditioner uppstår, utvecklas och infogas i tankemönster. Detta må gälla såväl bibelns berättelser som andra berättelsetraditioner.

Skillnaden mellan mig och många andra är att jag inte sluter mig inom mig själv i mina funderingar. Jag tar upp dem i mina samtal med Gud. Samtal som blir till daglig bönekamp. Att isolera mina funderingar till något privat som ingen annan har med att göra kommer inte i fråga. Då blir jag snart som ett rö för vinden, ett rö som låter sig föras än hit än dit beroende på tidsandan.

Bön för mig är inte enbart ritual, även om ritualer har sina fördelar. Bön för mig är samtal med Gud, om Du så vill brottning med Gud. I bönen tar jag upp mina frågor, vänder och vrider på dem i ständig dialog med Gud. Det är långt ifrån säkert att jag kommit fram när bönen är slut. Ofta får jag vid nästa bönetillfälle börja där jag dagen innan slutade.

Inte heller så att jag döljer mitt innersta och försöker framstå som frommare än jag är i mina böner. Förutsättningen i min bönekamp är fullständigt uppriktighet. En uppriktighet som jag vill skall fortsätta även i min dagliga brottning med livets och vardagens frågor. Till detta hör att jag anstränger mig för att sätta mig in i det jag brottas med. En ansträngning som måste få vara mödosam.

Bönekamp är alltså det ena, men inte det hela. Min bönekamp ändar alltid i förböner, lönlösa förböner kan det tyckas, eftersom dem jag nästan alltid ber för dem som är verkligt illa ute. Oftast beror detta på kronisk sjukdom eller tycks det kronisk benägenhet till vanföreställningar. Men jag ger inte upp. Sen slutar alltid mina böner i Herrens bön.

Åter till molnpelaren och eldpelaren. Deras funktion var att föra israeliterna rätt i deras långa ökenvandring. Tron på Gud har också ett enda syfte, det är att ge människor en orienteringspunkt, ett riktmärke. Envist håller jag fast att Gud är det riktmärket, den Gud som Jesus tillbad. Denna min inställning är den yttersta orsaken till min aldrig upphörande bönekamp.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s