(Se även ”Med mina glasögon 2”, 49 17 Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén)

Bibelstudium i Vivalla den 6 december 2017

1Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill.  2Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?”  3Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den.  4Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den.  5Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” (Uppenbarelseboken kap 5 v 1till 5)

Apokalyptik, det betyder skildringar av händelseförloppet vid tidens slut återgivet i ett främmande symbol- och kodspråk. Den bibliska apokalyptiken florerade under det sista århundradet före Kristus och bestod fram till drygt hundra år efter Kristi födelse. Daniels bok i Gamla testamentet och Uppenbarelseboken i Nya är de mest kända apokalyptiska skrifterna.

Jag har aldrig varit intresserad av apokalyptik. Innehållet i Daniels bok går in genom ena örat och ut genom andra. Likadant är det med Uppenbarelseboken. Hur jag än mödar mig får jag ingen reda i tolkningen. Det är för mycket som rimmar illa med bibelns äldre profetior. Skriftprofeterna (exempelvis Jesaja, Jeremia) överraskar med utsagor om en Gud som slår människan med häpnad, en Gud som på ett överraskande sätt griper in i vardagens skeende. Profeternas Gud liksom Jesu Gud går inte att låsa in i ett förutbestämt sätt att handla. Apokalyptikern däremot tror sig ha exakt kunskap om Guds ingripanden.

Själv kämpar jag med att förstå Gud och Guds handlingssätt. Apokalyptikern (=den som styrs av apokalyptiken) behöver inte kämpa, han vet. Själv erfar jag hur genomsyrad jag är av tidens sätt att tänka och vara och hur bunden jag är till egen tid och eget rum. Apokalyptikern har inga sådana bekymmer. Tidsplanen för Herrens återkomst överskuggar allt annat.

Men det finns trots allt möjligheter att jag och apokalyptikern kommer on speaking terms. Gemensam läsning av Uppenbarelseboken kap 5:1-5, dagens text, borde vara ett sådant tillfälle. Bakom sigillen och talet om att öppna boken finns tankar om Jesus. Endast Jesus äger svaret på livets fråga, endast Jesus vet besked om tidens slut. Det tror apokalyptikern och det tror jag.

Sen kommer tanken osökt in på ytterligare ett steg mot ökat samförstånd, men nu inte med apokalyptikern utan med allmänheten. Är det bara jag och apokalyptikern som behöver något att hålla sig till? Gäller inte det alla. Är inte detta ett gemensamt drag för människor vid sunda vätskor oavsett bakgrund och trosinställning. Förvisso! Frågan är inte om en människa har något att hålla sig till utan vad. Frågan är inte om hon tror utan på vad.

Apokalyptikern och jag har Jesus gemensamt. Nästa steg för att vi skall komma vidare i vår gemenskap är öppenhet för varandras trosvärldar. För min del vet jag mig ha missat mycket genom min misstänksamhet mot alla former av apokalyptik. Ytterligare en gång måste jag närma mig den apokalyptiska tankevärlden. Att jag hittills avgränsat mig får inte bli mitt sista ord. Men att jag för den skull gör mig kvitt gudstrons överraskningsmoment kommer inte på fråga. Inte heller att jag förflyttar centrum från Kristi rättfärdighet/barmhärtighet/försoning till något annat är något alternativ.

Med Kristus för ögonen får jag gå till de apokalyptiska texterna. Och när jag gör det kommer tanken osökt; är inte dessa texter tröstetexter i tid av oro och fara? Det tycks så. Måtte de i så fall få förbli detta! Apokalyptik som omvandlats till science fiction är i slutändan en bräcklig trosgrund.