Bibelstudium i Vivalla den 29 november 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”  48 17 ”Syndabocken fortfarande aktuell”

Bibelstudium i Vivalla den 29 november 2017

Han bröt i förtid min kraft, han förkortade mina dagar. Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, du vars år varar från släkte till släkte. En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102 v 24-29)

I psaltarpsalmerna återfinns hela bredden, såväl livets ljuvlighet som dess fasor, såväl välgång som fysisk och psykisk undergång. Kan det bli värre än för Psalmisten som i inledningen till den psalm, vars avslutning är avskriven ovan, vittnar: ”Mitt livsmod är brutet, vissnat som gräs, jag är för matt att äta, jag har magrat av min suckan, är bara skinn och ben”(Ps 102:5 f)

Allt i psalmen förutsätts vara inneslutet i Guds vilja. Det närmaste psalmisten kommer djävulen är när denne klagar över ”fienden” som gör ont värre.

Denna bredd i återgivningen är inte den för bibeltexterna vanliga. Oftast tas vart och ett för sig. Det goda livet för sig och det onda för sig. Det goda förbinds med gudsvälsignelse, det onda med livet utan Gud. Domsöndagens texter exemplifierar detta där gudsgemenskapens ljuvlighet ställs mot det fruktansvärda i att ha vänt Gud ryggen. Men här alltså ett exempel på att även de fromma kan drabbas. Även Guds barn kan utsättas för det outhärdliga.

Själv känner jag att jag kan ta spjärn mot denna sanning. Att även de gudfruktiga kan drabbas är nämligen en erfarenhet jag bara kan hålla från mig om jag blundar. Och för mig är det som för många andra bland oss kristna bekännare. Tyvärr blundar vi ofta för livets vidrigheter eller försöker förklara. Vi kan ju inte tänka oss att Gud låter det onda ske och det med Guds goda minne. Endera skyller vi på djävulen eller nöjer vi oss med att bara blunda.

Var har vi då vårt fäste, vi kristna, vi som drabbas som alla andra? Att vi inte skall göra som världens barn som ropar ut sitt carpe diem (ta vara på stunden) står alldeles klart för mig. Vi får ta plats bakom psalmisten som avslutar sin klagopsalm med en trosbekännelse av sällsamt djup.

Hans ord är en bekännelse till den Gud som lade jordens grund och lät himlen ”blir ett verk av din hand”. Denne Gud skapade en obeständig värld och en obeständig himmel och underförstått obeständiga människor. Allt skall förgås och bli till intet:. ”du byter ut dem som kläder och de är borta”. Även människan utplånas och blir i slutändan till intet. Den drabbades vedervärdighet är alltså inte det sista, men utplåningen.

Men ändå inte; Gud består, liksom Guds barns trygghet. Den till Gud överlåtne får del i Gudomens ”bestånd” och bevaras. ”Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig”.

Samma mönster om än i annan utformning återfinner vi när vi betraktar Jesus. I sin gudsnärhet erfor denne himmelrikets härlighet men också helvetets kval. Jesus delade fullt ut psalmisten elände men allt ändade i att han bevarades av den Gud som ensam kan bevara.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s