(Se även ”Med mina glasögon 3”, 25 18 Strukturell religionskritik)

Bibelstudium i Vivalla den 13 juni 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods. Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psaltaren 62 v 10-12)

År ut och år in, en gång i veckan, bibelstudier i Vivalla med en liten grupp på 10 till 15 personer som deltagare. Sen publicering på nätet. Nu börjar det bli dags att summera.

Tolkningar av bibeltexter i tidens smak går alltid hem, lagtexter likaså särskilt såna med tydlig etisk förankring. Under några år gick det inte att ta upp Paulus. En av deltagarna upprepade gång på gång att Paulus var kvinnohatare och det förstörde stämningen. ”Jag–dom” problematiken är det svårt att få förståelse för och utväljelsetanken som ju hela bibeln är genomsyrad av möter inget gensvar.

Ändå tar jag idag upp just frågan om människans utväljelse. Jag hämtar mina tankar från psalm 62 i Psaltaren. Jag börjar med de ”anstötliga” orden om att människor ingenting är värda.

Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft.

Ord lika dessa väntar man sig inte att finna i bibeln där människovärdet anses hållas högt. Kristna över hela världen är ju ense om varje enskild människas oändliga värde. T o m det ofödda fostret ges fullt värde. Abortmotståndarnas aldrig upphörande kamp vittnar om detta. Men här  i en psaltarpsalm blir människan inte mer än en tillfällig vindfläkt. Hur går det ihop?

Djupast sett har detta samband med just utväljelsetanken. Utvald är nämligen människan inte på grund av att hon mänskligt att döma är något värd, utan på grund av att Gud gett henne värde.

Det som i det stora perspektivet är som en vindfläkt eller ett bländverk har Gud utvalt och gett värde. Värdet ligger inte i människan, inte ens i något slags odödlig själ. Värdet ligger i Gud, att Gud håller henne kär.

Därför fortsätter psalmisten förmanande. Lita inte på ”våld”, ”bygg inte på rövat gods”, ”förtrösta inte på” rikedom. Förlita dig på Gud. Det är nämligen Gud som har makten. Det är han som är trofast mot dem han utvalt, d v s människorna.

Evangeliets hela fullhet ligger i dessa ord från Psaltaren. Det var nämligen inte på grund av inneboende kvalitéer som människorna blev upphöjda utan därför att Gud utvalt dem. En utväljelse beroende på spontan, djupast sett omotiverad kärlek.

Vårt svar är att lita på Guds trofasthet och i förlängningen göra det goda i medvetande om att det är Gud som ger kraften.

Psalmen avslutas med ordet ”Du lönar var och en efter vad han har gjort”. Hur skall det kunna ske, när samme psalmist utgår från att människan är ett bländverk? Svaret måste vara; eftersom Gud ger kraften. Våra goda handlingar har som yttersta förutsättning att kraften till det goda är oss given. Ja hela vår förmåga vilar i att Gud gett oss kraften.

För oss kristna gäller f a att detta givande ytterst vilar i förlåtelsen, att Gud i Kristus förlåter och upprättar.