(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3” 36 18 ”Värnet om viet”)

Bibelstudium i Vivalla den 5 september 2018 

1Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse,  2alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek.  3Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:  4en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.  5En är Herren, en är tron, ett är dopet,  6en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. Efesierbrevet kap 4 versarna 1-6 

Det ena handlar om hur det är, det andra hur det borde vara. Så kan texten ovan från Efesierbrevet sammanfattas. Om Efesierbrevet kan annars sägas att det är ett idealbrev för oss som lever i aktiv församlingsgemenskap. Brevet är direkt anpassat till oss som vigt våra liv till att leva tätt tillsammans med Kristus som gemensam förebild.

Åter till innehållet i texten där det ena handlar om hur det är, det andra om hur det borde vara. Det är bökigt i Efesosgemenskapen märker vi. Varför skulle annars den åldrade Paulus, eller eventuellt någon av hans lärjungar, mana till fördragsamhet och enighet. Bara maningen hjälper oss att förstå att långt ifrån ideala förhållanden rådde. Så var det och så lär det också vara överallt där kristna sluter sig samman i gemensam bekännelse. Kampen för att bli det man egentligen är kallad till att varalär fortgå så länge det finns kristna församlingar.

Grunden är emellertid fast, får vi lära oss. 5En är nämligen ”Herren, en är tron, ett är dopet,  en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.

Låt oss börja med det sista i denna bibelvers, det egentligen mest grundläggande. Att Gud är en och att Gud verkar genom allt och finns i allt. Detta får man bara inte missa. Gör man det blir man en ”vingelpetter” vare sig man heter kristen eller något annat. Utan att Gud får vara  den yttersta orsaken, den bakomliggande kraften i det vi tänker och gör, blir vi ”självuppfyllda” med allt negativt som detta innebär. Vi värnar om vårt på det gemensammas bekostnad, vi krigar om att få bestämma och sätta villkoren. Kort sagt blir vi som alla andra, de som inte medvetet räknar med en Gud till vardags. Vårt församlingsengagemang blir lik föreningsgemenskap av allmänt slag. Vi kallar oss kristna men är i realiteten inte mer kristna än någon annan.

Att våra liv vilar i Gud och att våra tankar och handlingar ytterst är relaterade till den Gud som äger själva kraften i tillvaron, är den givna förutsättningen för en kristen. Glöm inte att dagligen påminna dig om detta, inte minst i dina böner.

När det sen gäller dopet och tron som grundvalar för den kristna gemenskapen är det kinkigare. Dopet är förbundet med den Gud vi tror på och i den egenskapen något fast och entydigt. Tron likaså. Men här får åtminstone jag kämpa för att veta hur jag skall ställa mig. Särskilt dopet rör till det för mig. Hur nämligen se på dopet i dag när allt är så annorlunda jämfört med hur det en gång var för efesierna? När dessutom inte ens bibeln ger klara besked blir det hela än svårare. Med tron tycks det också vara besvärligt. Trosåskådningarna bland oss kristna spretar ju åt alla möjliga håll.

Men när det gäller tron är det lättare för mig. Jag håller mig till det allra mest grundläggande, att Gud ytterst är den som verkar, att Gud i slutändan är den som ligger bakom allt liv. Så också med trons liv. För en människa är det naturligtvis omöjligt att tro på ett rätt sätt. Men tro är inget jag äger i mig själv, tro är att ta emot, givaren är Gud, tro är att ta vara på det Gud givit. Så enkelt är det.