(Se även ”Med mina glasögon 3”, 37 18 Sekulär ”överhistoria” i kris)

Bibelstudium i Vivalla den 12 september 2018 

9Ändå övergav du (Gud) dem (Israel) inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte sak-nade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte.  (Nehemja kap 9:19 ff)  

Nehemja var ståthållare över Juda under mitten av 400-talet före Kristus. Bibelboken som fått hans namn skildrar hur Jerusalem återuppbyggdes efter den babyloniska fångenskapen. Men också om mycket mer än detta. Bland annat återfinns där en lång passage där Gud lovordas för sina välgärningar med sitt folk Israel. Texten ovan är en del av denna lovprisning.

För mig är texten ovan ”överhistoria”, d v s Israels folks historia utifrån trons perspektiv, en historia där Guds ingripanden räknas in i skeendet. Bokstavlig sanning? Glöm det. Nog kunde benen svullna på israeliterna på deras vandring genom öknen och nog behövde de som alla andra byta kläder ibland. Men orden ovan är sanningar som Israel levde på och ofta lever på än idag såvida de vågar tro på en tillvaro där Gud är inräknad.

Men vi kristna då, kan orden ovan bära även oss? Som de står där i texten ovan ja. De stör inte ut det som är viktigare än något annat för oss, berättelsen om Jesus. Tvärtom fördjupar den vår bild av Jesus. För Jesus var just överhistoria av det slag som texten återspeglar en del av hans egen verklighet. För att förstå Jesus behöver man veta detta.

Det betyder inte att Jesus tog till sig vad som helst i den egna trostraditionen (=överhistorien). Det som kännetecknade Jesus var att han ibland bytte spår och därigenom blev skaparen av ny trostradition, förnyad ”överhistoria”.

När nämligen lovprisningen, som vår text är en del av, kommer in på det som Jesus inte tyckte om, kunde Jesus säga stopp, definitivt stopp.

Tror ni nämligen att Jesus gillade fortsättningen? Där läser vi att Gud underkuvade ”kanaaneerna som bodde i landet, och du gav dem i deras våld, både kungarna och folket i landet, de fick göra med dem vad de ville” (Nehemja 9: 24 b).

Definitivt gjorde han det inte. Hela hans liv var en enda stor protest mot allt vad etnisk rensning heter. Så orden ovan strök han och det lika säker som amen i kyrkan, trots att det inte står ett ord i Nya testamentet om den saken.

Detta har vi kristna fattat. Och det gjorde även de av våra förfäder som skapade evangelieboken som består av utdrag från Gamla- och Nya testamentet att användas till gudstjänstbruk. De visste hur de skulle klippa och klistra. Allt som luktade etnisk rensning klippte de bort. Detta på högt uppdrag. Jesus var med och höll i saxen.

Trostraditioner (av mig kallad överhistoria) är nödvändiga för att trons liv skall bevaras. Detta inte enbart för oss som kallar oss kristna utan för alla. Det går inte att leva utan ”överhistoria”. Om det kan ni läsa i 37/18 Sekulär överhistoria som jag publicerar på nätet parallellt med detta bibelstudium. Men det gäller att veta vem man skall luta sig mot. Vi kristna lutar oss mot Kristus, eller rättare, bör göra det. Och i och med det har också vi rätt att styra om i de gammaltestamentliga traditionerna.