(Se även ”Med mina glasögon 3”, 50 18 Religiöst lagom)

Bibelstudium i Vivalla den 12 december 2018

 4Säg till de förskrämda: ”Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.” 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. Jesaja 35:4 ff

 Noterna längst ner i en fullständig bibel hjälper oss att orientera oss i tid och rum. Det behövs, inte minst när man läser profeten Jesaja. I noterna får vi hjälp att få visst grepp över i det här fallet profetiorna i kapitlen 24-27 och 34-35 i denna bok. Dessa profetior har troligen tillkommit efter den stora katastrof som den babyloniska fångenskapen innebar och således också efter befrielsen och återkomsten till hemlandet.

Kapitlen 24-27 lämnar vi här därhän. Nu koncentrerar vi oss på kapitlen 34-35 och alldeles speciellt på textutdraget ovan. Vid tolkningen tar vi hjälp av situationen. Profeten har med sitt folk kvar minnet av det fruktansvärda som skedde när Juda härtogs och fördes till Babylon. Han har inte glömt Edoms svek. Detta land utnyttjade Judas svaghet och gjorde framstötar på Judas territorium. Och i sin profetia i kapitel 34 försäkrar han att Gud inte låter detta svek passera opåtalt. En fruktansvärd blodshämnd kommer att drabba Edom, profeterar han, ett  Guds straff utan mått. Det luktar mänsklig hämnd i denna profetia, en hämnd som jag, Jesuslärjungen, tvingas omtolka. Den Gud som Jesus lärt mig att tro på straffar, men han hämnas inte. Tids nog får jag veta vad denna domsprofetia innerst inne står för. När Guds dag kommer skall allt bli uppenbart. Det är min tro.

I kapitel 35, varifrån våra textord är hämtade, gäller det rakt omvända. Profeten har befrielsen från fångenskapen i färskt minne. Han hade erfarit att ont bytts ut mot gott, fångenskap mot befrielse. Israels barn hade återfått sitt land. Livet kunde börja på nytt och löftesfolket fortsätta sin vandring med Gud.

Så skedde dock inte. Israels barn blev inte det de kallats att vara. De blev inte den förebild som Gud utvalt dem till. Deras liv i förbund med Gud fick inte bringa den välsignelse som Gud avsett. Tvärtom förföll folket och splittrades. Deras trosutövning missade målet.

I det läget ser inte profeten dom utan upprättelse, en upprättelse över alla mått. Ett himmelrike på jorden skådar han i profetisk klarsyn.

Men jag då, Jesuslärjungen, hur skall jag förstå denna profetia? Skall också jag som många av mina bokstavstroende trossyskon ha ett himmelrike på jorden för mina ögon? Inte nödvändigtvis. Min erfarenhet av och kunskap om Kristus för mig längre än till profetens framtidsvisioner. Dennes profetia beledsagar mig visserligen i rätt riktning. Men han leder mig inte ända fram. Det är med det jordiska himmelrike denne ser för sin inre blick som med hans hämndprofetia mot Edom. Det finns sanning i den men den avslöjar inte hela sanningen.

Vägledd är jag av Jesaja men inte upplyst. Det är med Jesajas profetia som med så mycket annat i mitt liv. Målet har jag med bland annat Jesaja som ledsagare klart för mig och i långa stycken också vägen. Framme är jag inte med enbart Jesajas hjälp, men ett stycke närmare den  klarsyn som enbart evigheten ger.