(Se även ”Med mina glasögon 3”, 49 18 Indragen utan att kunna värja sig)

Bibelstudium i Vivalla den 5 december 2018

Sions konung 

Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sakarja 9:10 b)

 Herren upprättar sitt folk 

15Herren Sebaot skall ge dem skydd, stenarna från hans slunga skall förtära och underkuva, skall dricka blod som vin, fyllas som offerskålar, dränkas i blod som altarets hörn. 16Herren, deras Gud, skall rädda dem, den dagen skall han valla dem som får… (Sakarja 9:15 f)

Citaten ovan är hämtade från den andra delen av profeten Sakarjas bok. Profetiorna i denna andra del är löst sammansatta och hör inte på ett naturligt sätt samman. Textorden ovan demonstrerar detta. Första bibelordet handlar om fridsriket som Sions konung skall upprätta, ett fridsrike inte enbart för det utvalda folket utan utsträckt till alla. Det andra om hur Herren skall upprätta sitt folk. Det skall ske genom blod, i ett allt förtärande krig.

Sakarjas budskap i förlängningen bibelns är alltså inte enhetligt. Texterna ovan, som t o m är kopplade till varandra, demonstrerar detta. Den ena bibeltexten speglar en verklighet, den andra en annan.

Som det var är det fortfarande, inte bara i religionens värld utan allmänt. Profetiorna växlar, förutsägelserna och visionerna säger än det ena än det andra. Här gäller att välja. T o m vid bibelläsning är val nödvändigt.

Men det finns ju bara en sanning. Det lär oss inte enbart predikanter, utan även politiker och förståsigpåare. Som en konsekvens av detta målar dessa våra ledare upp denna enda sanning som det enda rätta. Och påverkade av dessa försöker sedan vi andra fånga in denna fulla sanning och ta den till sig.

Vi, det är alltså inte enbart bekännande kristna, utan de flesta av oss. Det tillhör den mänskliga naturen att försöka få  ordning på verkligheten, att veta vad som entydigt är värt att förlita sig på. Vi behöver det för den inre fridens skull.

Men idag får vi svart på vitt på att sanningen inte kan fångas i en enda formel. T o m bibeln speglar en oöversiktligt mångfald. Här demonstrerad i att en text återspeglar ett fridsrike, den andra fred vunnen genom blod, båda riktade till samma mottagare, de av Gud utvalda, hans älskade barn.

Hur skall jag få frid i min själ när inte enbart mitt inre är splittrat utan även tillvaron utanför mig. Hur blir det när t o m jag, den bekännande kristne, befinner mig på det lutande planet. När inte ens bibeln, vår heliga urkund, ger mig enhetliga svar på mina frågor, vem skall då kunna ge det.

Själv vet jag ingen annan väg än att förlita mig på ett men inte utesluta det andra. I det här fallet tror jag på Sions konung, fridsfursten och lägger min själ i den fred denne förkunnar. Jag låter mig inneslutas i den freden, jag ser eller anar dess möjlighet i allt vad jag företar mig. Jag gläds när den förverkligas i min lilla värld. Detta att låta sig omslutas av freden kallar jag  tro. Den tron äger jag inte, har jag märkt, den behöver ständigt erövras på nytt.

Denna min tro fångar dessutom inte hela sanningen. Det finns andra vägar än fridsfurstens. T o m krigets väg är inte utesluten, åtminstone inte för den som ser sanning inte enbart i Sakarjas ”Sions konung”, utan även i den efterkommande texten ”Herren upprättar sitt folk”.

Men det är skillnad mellan tro och tro. Jag må erkänna att t o m krig i vissa fall kan vara en väg att gå, eller kanske hellre lag, ordning, straff, mänsklig rättvisa, allt med våld som förutsättning. Men det enda jag verkligen kan förlita mig på är Sions konungs väg, den vägen och den sanningen ger jag mitt hjärta. Den vägen tror jag på.