(Se även inlägg ”Med mina glasögon 5”, 1 20 Idealguden och trons Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 1 jan 2020

1

1En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.  2Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande. 3Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. 4Rättvist dömer han de svaga, med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet. Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg, de ondas liv blåses ut av hans tal. 5Rättvisan är hans bälte, troheten bär han kring livet. (Jesaja kap 11 v 1-5)

2

6Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. 7Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. 8Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. 9Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten. (Jesaja kap 11:6-9)

3

Om att det förskingrade Israel skall få komma hem och att samförstånd skall råda inom folket (Jesaja kap 11:11-13)

4

Om att Israel med våld skall slå sig fram till seger och en av Herren beslutad dominerande ställning bland länderna. (Jesaja kap 11:14-16.)

Jesaja kap 11, ovan dels i citat dels i referat. Allt i detta kapitel lyfter jag fram. Detta  därför att innehållet i hela detta kapitel för mig blottar den problematik jag brottas med när jag läser Gamla Testamentet som trosdokument.[1] Punkt 1 fröjdar mitt inre, punkterna 2 och 3 uppfyller mig med hopp och punkt 4 begriper jag mig inte på. Detta redan inledningsvis vad jag kommer fram till. Tillåt mig redovisa hur jag tänker.

Skall Jesu verk sammanfattas kan det inte ske mera precist än i denna profetia från sjuhundra-talet före Jesu födelse. Den är så exakt i sina formuleringar att den kan läsas som tolkningsnyckel vid betraktandet av Jesus, så attraherande att den ger mig riktmärke i mitt sökande, så inträngande att den kan läggas till grund för lagstiftning. Sedan och det är avgörande  blir profetian inte slagen i spillror därför att löftesmannen, grenen från ”Jishajs avhuggna stam”, med våld togs av daga. Sanningen om Kristus blev bara tydligare när denne efter den tredje dagen framträdde som den korsfäste och uppståndne. Hans gärning blev en ”nusanning”. (Jesaja kap 11 v 1-5)

Om profetian om Kristus i förlängningen är en ”nusanning” innebär det andra som Jesaja förkunnar en ”framtidssanning”, en förhoppning. Nog kan vi, kristna som andra, inrikta oss på att leva i harmoni med den djur- och växtvärld som är vår. Men rovdjur är fortfarande rovdjur och bytesdjur är bytesdjur. Allt annat är bedrägligt att tänka sig. Veganer må försöka, hinduer må praktisera att leva i den gudomliga harmoni som profetian utlovar, allt blir ändå blott ofullständiga försök. Den fulla uppfyllnaden tillhör framtiden, tillhör evigheten. (Jesaja kap 11:6-9)

Så även med det tredje, löftet om Israels återförening och om denna återförening som grunden för alla folks liv i harmoni med varandra. Denna återförening är trots allt ännua enbart en förhoppning. Genom Kristus har vi visserligen lärt oss mer om denna Israels barns återförening, d v s ytterst om Guds vilja bakom löftet till Israel. I våra egna församlingsgemenskaper har vi dessutom fått smaka på innebörden. Men längre än så har vi inte kommit (Jesaja kap 11:11-13)

Sen kommer det i profetian som jag inte får bukt med, våldet, detta ständiga våld för att förverkliga gudomliga syften. Hela Gamla testamentet tycks genomsyrat av detta våld. Det hjälper inte att Jesus, löftesuppfyllaren, inte brukade våld. Kärleken var tvärtom hans vapen. Dock förhärligas det rättfärdiga våldet i Gamla testamentet. Bevisligen sker det här i Gamla testamentets mönsterkapitel, kapitel 11 hos profeten Jesaja.

Paulus hade sin törntagg. Jag har min. Den håller mig på mattan. Min törntagg är att i den Heliga Skrift läst som trosdokument står sådant som för mig inte hör hemma där. Våldet förhärligas. Ett vet jag dock, att evangeliernas Jesus med ord och handling predikade en annan väg än våldets. Däremot gör han aldrig upp med våldsyttringarna i den Heliga Skrift. Han tiger. Men det är naturligtvis ohistoriskt att kräva detta.(Jesaja kap 11:14-16.)

[1] Man kan aldrig bortse från att bibeln också kan och skall läsas som ett historiskt dokument. Då blir frågeställningarna andra.