Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 41 20 Om att tampas med ”storords” baksida.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2020

När en människa gått bort, var finns hon då? Om än vattnet tar slut i havet, floderna sinar och torkar ut, reser sig aldrig en död igen. Förr skall himlen rämna än han vaknar, aldrig väcks han ur sin sömn. (Job 14:11 f)

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, (Ps 103: 2 ff)

     Både det ena och det andra återfinner jag i bibeln, både räddning från graven och bitter klagan över den obönhörliga döden. Den olycksdrabbade Job vittnar om det ena, den fromme psalmisten om det andra. Själv har jag tagit båda vittnesbörden till mitt hjärta. Jag hoppas på det ena men fruktar det andra. Och med såväl Job som med psalmisten har jag det gemensamt att jag inte ett ögonblick tvivlar på att allt beror av Gud. Skillnaden mellan Job och psalmisten var att den ene trodde, den andre misstrodde.

     Nu finns det förstås mer som förenar Job med psalmisten än att båda hade en relation till Gud. Låter man bara psalmisten sjunga ur sig hela sin lovsång märker man samhörigheten. Dennes ord  i psalm 103 om räddning från graven har en fortsättning som visar att det visst inte är självklart att ens psalmisten tror på evigt liv. Han talar i fortsättningen om att människans dagar är som gräset och han vittnar om att livet liknar gräset. Det kan bli till intet av vinden som sveper fram.   

     Skall sanningen fram var tron på liv efter döden okänd för de fromma  långt fram i gammaltestamentlig tid. De frommas liv med Gud var ett liv här och nu. Om tillvaron efter döden hade de inga klara föreställningar. Sanningen var som den syntes vara, människan dog när hennes tid var ute, hon som allt av Gud skapat.

     Samtidigt kunde psalmisten och med honom hans samtids fromma inte sätta punkt med tal om vind som svepte bort allt levande. Han måste få tala om något som var större än naturfenomen. Han hade ett inre tvång att få tala om det högsta av allt Guds nåd. Därför brister han ut i: ”Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten”. (Ps 103:17)

     Ur erfarenheten av denna överväldigande nåd föds i sinom tid tankar om att denna Guds nåd inte låter sig nöja med att fortplantas till kommande släkten. Den kan bevara t o m det som varit och de som varit. I Gud är de bevarade, i Guds levande åminnelse.

     För mig är föreställningen om Guds nåd huvudstråket i utvecklingen mot tron på evigt liv. Denna tro är för mig inte sprungen ur tron på en odödlig själ. Detta därför att själen i sig själv inte är odödlig.  Odödlig är Guds nåd, den nåd som rymmer både dem som levat och dem som lever.

     Så långt hade psalmisten ännu inte nått. Guds nåd skulle fortplantas till andra släkter. Den var för honom ingen aktiv kraft i alla dem som redan levt sina liv. 

För mig är Kristus mer än annat själva uttrycket för vad Guds nåd är och står för, hans uppståndelse mindre tecken på ett under än en manifestation av den Guds nåd som inte sätter gräns vid döden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s