(Se även ”Med mina glasögon 5”, 40 20 Den betingade tron)

Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2020

Liksom berget vittrar och rasar och klippan rubbas från sin plats, liksom stenarna mals sönder av vattnet och skyfall sköljer bort gruset, så krossar du människans hopp. Du besegrar henne i grund, och hon är borta, vanställd, förvisad ur din åsyn. Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. (Job  14:18-22)

     Jobs bok, ett diktverk är den förvisso, samtidigt en oförställd uppgörelse med Gud. De svenska översättarna låter textens ord  spegla denna vidräkning i poetisk kraft. Gud anklagas av Job för att plåna ut alla spår av det som varit och omvandla det till ett intet. Livet är här och nu, inte sedan. Döden är oåterkallelig.

     Denne Job står som representant för alla dem som tappat tron. I vår tid för dem som inte vågar tro på vare sig en odödlig själ eller någon annan form av fortlevnad när hjärtat slutat slå.

     Själv lever jag i en tid då henne jag älskar mest så sakta håller på att tas ifrån mig. Smärtan över detta fördunklar min tillvaro. Samtidigt tror jag mig kunna härleda min nedstämdhet. Den beror av att den kärleksgemenskap jag fått leva i både har och har haft drag av en  helighet och en innerlighet  som jag inte kan förbinda med mänsklig förmåga. Den är inte självpåtagen, den är given.  

     Min klangbotten är därför inte Jobs. Jag förmår inte anklaga Gud som denne gör. Detta trots att även jag tillhör dem vars tro på själens odödlighet vacklar. Men att för den skull  säga att det jag fått av liv och samhörighet är något tillfälligt är mig omöjligt. Därtill är min gudstro för djup.

     Glöm inte att Jobs bok har sin plats i den Heliga Skrift. Den tillhör det som den troende behöver för att få näring för sin inre människa. Men hur kan det ske att Jobs uppgörelse med Gud och dennes förmenta försvarare, Jobs tre vänner, fått denna upphöjda ställning?   

     För mig är svaret att Job aldrig släpper taget om Gud. Jobs klagan löses aldrig upp i förnekelse av Guds makt. Bakom tillvarons under finns annat än det  vi kallar slump eller evolution om jag tillåts uttrycka mig som en förment nutida Job. 

     För mig finns dessutom en djupare sanning i Jobs bok. I koncentrerad form kommer denna sanning till uttryck i textens slutord. 

Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. (Job  14:18-22)

     Dessa ord avslöjar det fängelse människan redan genom sin existens lever i. Hon är fångad i sin egen föreställningsvärld. Hon når aldrig på ett bestående sätt ut ur sin egen begränsning. Alla försök som görs i den riktningen blir preliminära och speglar på ett eller annat sätt mer människan än Gud. Den bästa teologi blir tänkt verklighet (metafysik), inte verkligheten själv.

     I Gud, i tillvarons ovedersägliga vara finns därför trots allt mitt hopp.