( Se även ”Med mina glasögon 5” 45 20 Heligheten sedd nerifrån)

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2020

(Profetiska ord till Sion)

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen och månen inte lysa dig med sitt sken. Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus, din Gud skall vara din härlighet. (Jesaja 60:19)

När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! Ja, Herren gjorde stora ting med oss, och därför var vi glada. Herre, vänd vårt öde, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Ps 126)

     Både  i det ena och det andra bibelordet är Sion tilltalat. Sion, det står i bibeln för tempelklippan, för templet, för Jerusalem, för det utvalda folket. I Nya testamentet är Sion t o m  en av beteckningarna för den kristna kyrkan. Själv går jag ändå längre. För mig just nu är orden ovan ett tilltal till mig och de mina. 

     Det som är den andra delen av mig själv, det käraste jag har, håller nämligen på att glida från mig. Den dag kan komma då hon inte längre känner igen mig. I vemod betraktar jag förvandlingen.

     Tröst ger mig då orden om ljuset. Det ljus som i livet tycks lysa av egen kraft, det betyder av hjärta, hjärna och av en frisk kropp, skall visserligen slockna. Men det finns ett annat ljus som skall lysa när det egna ljuset är utblåst, Guds ljus. I Gud har jag då mitt liv. I Guds omsorg lever då den jag älskar.   

     Jag gråter när jag skriver det här. Gråter när jag i min ensamhet läser psalm 126 i Psaltaren och finner att även psalmisten gråter. ”Gråtande går de och sår sin säd”, läser jag.

     Gråter därför att Sion drabbats, Sion det utvalda folket, psalmisten själv. Psalmistens läge är som mitt förtvivlat.  

     Så kommer denna för bibeln så unika dubbelhet. Mitt i gråten jublar han. Det är som levde psalmisten samtidigt  i en verklighet där  Herren redan gjort stora ting. Sions öde är redan vänt. Gråten är redan utbytt mot jubel.

     Och jag känner igen mig i denna dubbelhet. Min tro är förankrad i denna dubbelhet där redan samtidigt är ännu inte.  

     För mig är det inte beklagansvärt att leva i denna dubbelhet där jubel och förtvivlan lever sida vid sida, där tron och otron växelvis har sitt grepp om mig. Jag vill inte bli kvitt vare sig mitt jubel eller min förtvivlan. Jag vore omänsklig om det ena utplånade det andra, t o m oförmögen att leva. Ständig förtvivlan skulle döda mig men också ständigt jubel. Det inte bara tror jag, det vet jag. Vittnesbörden omkring mig är otaliga.

     T o m Jesus vittnar. Jesus förstådd som den ständigt suveräne, den ständigt segrande, den ständigt övervinnande, förlorar i närhet. Han kan aldrig bli ett med den förtvivlan som världen är uppfylld av. Jesus förstådd som enbart dödlig människa vars enda förtjänst är hans inkännande sinne, kan aldrig bli min frälsare.