(Se även ”Med mina glasögon 6” 13 21 Med känselspröten påkopplade)

Bibelstudium i Vivalla den 7 april 2021

När Israel drog ut ur Egypten,  Jakobs släkt från främlingars land, då blev Juda Guds heliga egendom,  Israel hans välde. Havet såg det och flydde, Jordans vatten vek undan, bergen hoppade som baggar  och höjderna som lamm. Hav, vad fick dig att fly? Jordan, varför vek du undan? Berg, varför hoppar ni som baggar,  och ni höjder som lamm? Bäva för Härskaren, du jord, bäva för Jakobs Gud, han som gör klippan till sjö  och flintan till källsprång. (Psaltaren 114)

     Läs texten ovan som poesi och njut. Ta den som själsodling och känn dig uppbyggd. Läs den som litteratur och upplev dig som bildad. Men ta f a inte texten bokstavligt. Allt detta signalerar mitt inre. Men som religiös människa lyder jag inte mitt inre. I stället läser jag den efter bokstaven vilket lett mig till följande reflexion.

     Jag lever i ett sammanhang som hyllar rationaliteten och lever av rationalitetens segrar. Vad vore väl jag utan rationell sjukvård, hälsosam mat och motion. Troligen död. Det är inte av sig själv man är åttiotvå år på det åttiotredje och fortfarande är pigg och rörlig.

     Trots detta hyllar jag inte rationaliteten. Den hotar att bli allt och när den blivit allt förtrycker och förslavar den. Den förtrycker de icke rationella och ser ner på dem som tror på, låt oss kalla det, vidskepligheter. Imperialism heter det när man ser ner på folk med andra tankar än de rationellt grundade, förtryck när man skjuter undan dem som tänker långsamt eller inte alls.

     Det är den allt dominerande rationaliteten som är min fiende, inte en rationell hållning. Vad vore väl jag, de mina, ja vårt samhälle utan rationalitetens segrar. Det är när rationaliteten påstås vara det över allt och alla rådande som den blir en fara.

     Rationaliteten måste ha ett hål, en utväg ur sig själv. Först med detta hål, denna utväg blir rationaliteten mänsklig. Det är min övertygelse.

     Är då psaltarpsalmens hav som flydde, bergen som hoppade som baggar, flintan som blev till källsprång, denna utväg mot mänsklighet?

     Det tror jag inte. Däremot har jag låtit mig förbindas med den utväg ur rationalitetens välde som finns i denna texts förlängning. Detta genom att hänge mig åt det som är psaltarpsalmens fortsättning och fulländning, det under som inträffade när den korsfäste stod upp på den tredje dagen.

     Detta under svär rakt av mot allt vad rationalitet heter. Alla försök att garantera det faktiska i uppståndelsen likaså. Vittnesmål och vittnesbörd i all ära. Ingenting håller för en konsekvent rationell prövning.

     Ändå är uppståndelsen min utväg ur rationalitetens förtryck. Uppståndelsen signalerar för mig att allt trots allt inte är som det ser ut att vara,  d v s sårbart, skört, i det långa loppet tillfälligt. Det finns ett evigt värde och detta värde låter sig finnas genom att jag kanaliserar mitt  hopp till korset och uppståndelsen. Med uppståndelsens kors för ögonen betraktar jag därför den tillvaro som styrs av rationalitetens lagar. Det finns ett hål, en utväg.