(Se även ”Med mina glasögon 6”, 12 21 När evidensen blir allt)

Bibelstudium i Vivalla den 31 mars 2021

Ty han (Kristus) är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. (Ef 2:14-18)

     Texten ovan är ett vittnesbörd hämtat från Paulus  brev till efesierna. För mig är detta brev eftertänksamt. Det är ett brev skrivet av en som tänkt efter och reflekterat utifrån hur det blivit. Det är resultatet av ett vittnesbörd som satt sig och därigenom fått tyngd.

     Tyngden ligger i teckningen av korset. Till yttermera visso om försoningens innebörd och det t o m på ett för mig begripligt sätt.

     Det som var är dessutom. Fortfarande idag  är fiendskapen det stora hotet. Man står mot man och människa mot människa, kultur mot kultur och land mot land. Detta motsatsförhållande är så djupgående att det hotar vår existens.

     Då i Efesierbrevets miljö förkroppsligades fiendskapen i motsatsen mellan de utvalda och de icke utvalda, mellan judar och hedningar. Hur man än vände på det var skillnaden mellan de båda grundläggande och på skillnaden följde motsättningar, avundsjuka och hat.

     Därmed var det som det är bara så att frontlinjerna ser annorlunda ut idag. Men vi-dom tänkandet är i dag lika starkt som någonsin. På alla plan finns det där. Människa står mot människa och folk mot folk i lika hög grad idag som då.

     Mitt i detta livshotande tillstånd sätter den eftertänksamme Paulus in Kristus. Han låter Kristi uppgift koncentreras på ett enda, att riva ner den fiendskapens skiljemur mellan judar och hedningar. Och han låter Kristus vara utföraren. Och detta mer än annat på korset.

     På korset därför att korset kom att bli konsekvensen av Jesu livsverk. Allt gav Kristus för att förena dem som stod i ett kroniskt motsatsförhållande stod till varandra. Sitt liv gav han för att detta skulle ske.

    Hur då förena? Förena i sig, dvs i honom han som är det nya livets borgensman och grund. I tro på Kristus sker detta under fortfarande. Motsättningar suddas ut och omvandlas till förening med Kristus och nytt mål.

     Detta förenande med Kristus  är en viktig aspekt av det som i bibeln heter försoning. Men här inte som i Paulus äldsta brev som ett för förnuftet dolt  gudomligt skeende. Istället sker försoningen för den eftertänksamma Paulus mitt för våra ögon och som en påtaglig verklighet. I tron på Kristus sker det att av två  blir ett. Judar och hedningar förenas.

     Sitt liv gav Kristus för att detta skulle kunna förverkligas. Och som det började har det fortsatt. Först i en allt annat uppgivande ömsesidig tillit till Kristus sker undret att av fiender blir vänner. Det kan många av oss kristna vittna om. Men så snart relationen till Kristus blir något annat än helhjärtad eller inriktad på annat än försoning förändras förutsättningarna. Och med de förändrade förutsättningarna också relationerna. Av det som var ett kan än en gång bli två, två som står emot varandra i knivskarpt hat.