(Se även ”Med mina glasögon 6”, 45 21 Bindningar och låsningar)

Bibelstudium i Vivalla den 17 november 2021

Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har  beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem,
all min glödande harm.Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld.
Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra.
Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. Den dagen skall du slippa skammen för alla synder du begått mot mig. Då skall jag befria dig från de stolta och högmodiga. Du skall inte längre förhäva dig här på mitt heliga berg.
Jag skall lämna kvar hos dig en arm och ödmjuk skara. Herrens namn skall bli deras tillflykt. De som då är kvar av Israel skall aldrig göra orätt och aldrig uttala en lögn, falska ord skall aldrig komma ur deras mun. Den hjorden skall beta och vila tryggt
utan att skrämmas av någon. (Sefanja kapitel 3, vers 8-13)

I kyrkans föreställningsvärld är det bara kärlek som tycks existera. Gud är kärlek, Jesus är kärlek och människan skall leva i kärlek.

I det som idag har ersatt kyrkan är det inte lika enhetligt.  I konstnärernas, filmskaparnas, dramatikernas, manusförfattarnas föreställningsvärldar bryts kärlekens krafter med ondskans i de mest förunderliga konstellationer. Allt för att levandegöra livets förunderliga drama. Blir det enbart kärlek som framställs måste det till en förunderlig känsla för kärlekens väsen för att gripa mottagaren. Om inte blir resultatet ytligt och sentimentalt.

Inte tu tal om att profeten Sefanja som levde i Juda på 600-talet före Kristus passar bättre bland dramatiker än i kyrkan. I profetens föreställningsvärld är Gud i färd med att låta sin vrede drabba ett ogudaktigt folk. Hela jorden skall förtäras av Guds lidelses eld, heter det. Samtidigt skall, i en logik som vi  idag inte ger mycket för, Gud förvandla folken så att alla talar med rena läppar och tjänar Gud skuldra vid skuldra.

Profeten förkunnar alltså katastrof och frälsning i en förunderlig förening. Och det i profetians form, d v s utifrån profetens eget  inre, dennes föreställningsvärld.

Skall man våga tro på dramatikern, konstnären, filmskaparen? Inte med nödvändighet. Ingmar Bergmans och August Strindberg skapelser är  inte sanna men de väcker våra andar till reflexion och inlevelse.

Skall man tro profeten Sefanja när denne förenar den totala katastrofen med nytt liv. Var med andra ord profetens föreställningsvärld förenlig med verkligheten. Så vitt vi kan bedöma idag var den det inte. Det blev aldrig som profeten tänkt  sig det. Nog inträffade katastrofen, nog kom Juda att bli förnedrat, men den upprättelse som profeten såg framför sina ögon kom aldrig att inträffa.

Den var och förblev en vacker dröm, tron på att ”de som då är kvar av Israel aldrig skall göra orätt och aldrig uttala en lögn… den hjorden skall beta och vila tryggt utan att skrämmas av någon”.

Däremot kan drömmen smitta av sig och då skapa föreställningar om egen fromhet och helighet som inte svarar mot verkligheten. Alternativt kan den inrikta våra drömmar mot en tänkt framtid, som redan i drömmen inverkar på nuet.

Men först en fullkomnad Sefanja kan åstadkomma detta. Och den fullkomnade Sefanjas namn är Kristus som sade det Sefanja redan sagt och i sin person förverkligade det Sefanja förutsagt, den totala katastrofen förenad med den bestående fullkomningen.

Men längre än till föreställningar kommer vi inte trots vår Kristus. Kristen tro bärs upp av sina föreställningar. Förverkligandet hör framtiden till.