(Se även ”Med mina glasögon 6”, 44 21 Kyrkan är inte, den blir)

Bibelstudium i Vivalla den 10 november 2021

Saligprisningarna Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. (Matteus 5 v 6 ff)

 Bibeltexterna i Nya testamentet kan om man så vill delas i två delar. Dels handlar det om vad man i tron får, dels om vad man i tron äger. För mig ligger tyngdpunkten på vad man får medan vad man i tron äger är mer problematiskt att hantera.

Det är nämligen problematiskt att äga. Gärna blir det ägda till en besittning som jag nyttjar för att upphöja mig själv gentemot andra. Jag har blivit duktigt trött på alla mina kristna vänner som brer ut sig om trons förtjänster och den egna kyrkans förträfflighet. Naturligtvis skall man kunna tala om både förtjänst och förträfflighet men det måste ske i ödmjuk tacksamhet. Om inte blir talet till självskryt och självhävdelse. Men vad är skryt och uppblåsthet annat än ogudaktighet fromma ord till trots.

Därför är det det enda rätta att hantera tron som något man får men inte äger. Gud blir något man inte greppar men får del av. Det fysiska livet liksom det andliga ett flöde, inte inifrån mig själv utan något som i varje ögonblick fylls på utifrån.

I vår text som är hämtad från Jesu Bergspredikan bekräftas detta synsätt. Här  definieras tron som en hunger efter rättfärdigheten. Rättfärdigheten i bestämd form är inom parentes ett av bibelns  många gudsnamn.

Att tro är alltså att hungra efter Gud. Det är att sträcka sig mot något man inte ser, inte har grepp om, inte förstår, men som tar sig uttryck i rättfärdighet.

Denna hunger är salighet lär oss Jesus. Salighet det betyder en obeskrivlig förnimmelse av Guds närhet. Trots denna salighet är den som längtar efter Gud inte framme. Inte ens de renhjärtade ser Gud, de skall se Gud står det.

Tron är alltså hunger, skall alltid ses som hunger. T o m i trons förverkligande kvarstår distansen till Gud. Gud har vi ännu inte sett.

Men den barmhärtighet som följer av hunger efter Gud är högst påtaglig. Det är också den hjärtats renhet som föds hos den som längtar efter Gud.

Jag vet att det kan kännas tröstlöst att som kristen aldrig få känna sig framme, att den tro som vi lever av alltid måste förnyas.

Ändå är det nödvändigt att  se tron som något som ständigt behöver förnyas. Kyrkohistorien är ett enda stort exempel på nödvändigheten i detta. 

Sedan är det en annan sak att vi i stor självständighet får fundera på och pröva ut vad det innebär i praktiken att vara barmhärtig och renhjärtad.  Men osvikligt följer av detta både hunger och törst.  Ytterst är båda något man behöver få del av  för att äga.