Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2022

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. ¹¹Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. (Efesierbrevet  kap 6:10 f)

Tron kände den pauluslärjunge som skrev Efesierbrevet väl till. Han kunde den utan och innan. Han visste att människan blev levande i Kristus, att skiljemuren mellan judar och hedningar var riven. Han kände till andlig enhet i trons gemenskap och han kunde skilja den gamla oomvända människan från den nya som var levandegjord i tron på Kristus.

Varför då tjata, varför ständigt påminna, varför hela tiden uppmana de kristna i Efesos att leva utifrån det de genom kristustron fått del av?

Därför att av tron blivit vana, av nyupptäckt blivit rutin. Och när så blivit fallet hjälpte det inte med hög bekännelse. I rutinens kölvatten kom det gamla livet tillbaka, om än i nya kläder. Och av nyomvända kristna hade blivit troende med hög bekännelse men innerst inne människor som var som alla andra. Dvs människor som drevs av drifter som mer hörde hemma i djävulens domäner än i försonarens närhet.

Man behöver inte särskilt djupa studier i kyrkans historia eller kristen praxis idag för att inse att Efesierbrevet närmast ordagrant kan tillämpas den dag som idag är. Läget är nämligen idag som det en gång var i Efesos. Av tron har i bästa fall blivit korrekt lära, men lära utan liv. Av heliga spelregler har blivit praxis som inte väsentligen  skiljer sig från omvärldens sätt att förhålla sig.

Jag har inom parentes roat mig med att tänka mig in i  de villkor som gäller för svenska politiska partier. Och jag ser hur lika kristna församlingar de är. Svenska politiska partier har sin grund i höga idéer (motsvarigheten till kristen tro) som sedan prövas av verkligheten. Ur denna prövning har ett agerande fallit ut som långa stycken svär mot de ideal de bekänner sig till.

Åter till Efesierbrevet. Vad gjorde då den pauluslärjunge som en gång skrev Efesierbrevet inför detta dilemma. Jag har redan nämnt att han räknade upp allt det goda som kristustron innebar förenat med ständiga förmaningar att leva i det nya som man fått genom Kristus. Men inte nog med det. Han hade t o m skarpare vapen att ta till. Han talar till de kristna som tillhörde de en armé. Han manar dem att kläda sig i Guds rustning i kampen mot det onda som hotar. Det är ingen vanlig kamp de har att utkämpa utan en kamp mot djävulens lömska angrepp.

Och jag förstår pauluslärjungens tal, förstår det lika bra som han själv. Bara så att jag till skillnad från honom inte kan låta bli att precisera djävulens position. För mig är denne djävul ingen som i först hand kommer uppifrån eller utifrån. Djävulens hemvist är mitt eget inre. Där i mitt inre utför den Onde ostört sitt verk.

Denna insikt påverkar min kamp. Jag söker inte i första hand förgöra en djävul som kommer utifrån, utan en djävul som gömmer sig i mitt eget innersta.

 I och med detta räcker det inte för mig med allmän bekännelse till Kristus.  Min bekännelse behöver preciseras. Jag behöver bli medveten  om att det var för mig som Jesus gick i döden. I tron på detta flyr djävulen och undret sker. Jag kan älska t o m min ovän.