Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 2022

Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat.

Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna. (Hesekiel 34:23 ff)

Det är inte lätt med Gamla testamentet för oss nutida kristna. Men vi kommer inte undan. Denna heliga skrift var ju ändå Jesu bibel. Lösningen blir att vi blundar för det svåra, ibland outhärdliga i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och tar vara på det Jesus anknöt till. Alternativt tar vi upp motiv som vi kan koppla till Jesus. Så är det med texten ovan. Den herde Hesekiel talar om kopplar vi till Jesus. Ytterst är det han som är verkligheten bakom Hesekiels profetia.

Om Hesekiel kan man övergripande säga att kapitlen 1-24 är svåra att ta till sig för oss sentida kristna, 25-33 omöjliga att härda ut eftersom de är domsord mot de fientliga grannfolken, medan däremot kapitlen 34-48 går att koppla till Jesus och gudsrikets seger.

Herden av Davids stam som Hesekiel profeterar om är en herde om förenar det splittrade, sönderslagna och till Babylon fördrivna folket och helar det. Helar det genom att ena det under en tanke och en vilja i en gemensam hänförelse över  att tillhöra Guds utvalda. 

Hur går detta med en herde att förena  med oss demokratiska kristna som vant oss vid att räkna röster för att utröna vad som är rätt respektive fel? Auktoritära ledare värjer vi oss dessutom mot. Det är de som tycker och tänker som majoriteten vi väljer till våra andliga ledare. Till det kommer att det är tidsandan som bestämmer vad vi skall tycka.

Det är alltså på tidsandan det beror, det är denna dags faktum. Tidsandan är den springande punkten, det faktum som skall föra oss kristna samman till ett enda folk, förenade i tanke och handling. 

Se för den skull inte tidsandan som en fristående storhet. Betrakta i stället tidsandan i kristen mening som en möjlighet, i själva verket det medel vår herde, den uppståndne Jesus Kristus använder för att föra oss samman till ett enat folk på väg mot ett och samma mål.

Vi får däremot inte stirra oss blinda i vördnad för våra andliga ledare. De är utbytbara, måste vara utbytbara mot nya som bättre än de förra för oss mot målet.

Den rätta tidsandan, vår rätte herdes egen anda i den verklighet som är vår, är ingenting som vi som kristna äger. Den är eller borde vara något som vi alltid sträcker oss mot. 

Men målet får vi aldrig glömma, att vi förenade under vår herde Jesus Kristus skall finna det denne en gång själv fann.   

Vad var det då han fann som kan förena oss alla? Fortfarande i denna ofullkomliga värld  svarar vi kristna olika på den frågan. Vi är ju ännu inte framme vid vår längtans mål utan famlar oss fram.

 Men för mig personligen står det förunderligt klart att den tidsanda som en gång skall bli vår gemensamma egendom, handlar om försoning. Vi har en herde och vi är hans får. Och det herden söker är försoning, men inte en försoning där fåret offras utan herden. Detta är för mig den den kristna trons innersta hemlighet.