Bibelstudium den 17 maj 2023

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:22-27

För mig får denna text från Romarbrevet 8 liv när jag ser förbindelsen mellan det alldagliga och det uppenbarade, mellan det vi känner igen oss i och det Paulus förkunnar.

Vi känner igen oss, eller borde känna igen oss, i tillvarons dubbelhet där det ena är det tänkta, det andra det vi kan ta på och registrera.  Denna dubbelhet förutsatte Paulus och den förutsätter vi. Ja mer än så, vi lever dagligdags i denna dubbelhet En människas liv kan ses som ett enda stort växelspel mellan det tänkta och det påtagliga. Det tänkta tolkar det påtagliga och det påtagliga korrigerar det tänkta, när livet är som det skall.

Så också för Paulus, även för honom vore livet inte liv utan just detta växelspel. Det som skiljer honom från oss andra är hur han i texten ovan beskriver detta dubbelspel. Å ena sidan talar han om skapelsen som ”ropar som i födslovåndor” å andra sidan om hoppet som ser en helt annan fullkomnad verklighet. 

Så kan han tala mot bakgrund av kors och uppståndelse, där korset står för verkligheten i dess mest grymma form och uppståndelsen för den fullkomnade verklighet som följde på korsets död. I texten ovan uttrycks detta i följande ord: ”Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp”.

Andens plats i detta spel är att förmedla.  Det var med Andens hjälp Paulus kunde förena dessa båda, korsets katastrof med uppståndelsens seger, livets katastrofer med evighetens fullkomnande.

Anden är för Paulus en gränsöverskridande storhet, den kan te sig som en ängel vid vår sida som i våra böner talar väl för oss inför Gud. Detta genom att bli ett med oss i våra böner och forma  ord på vår tunga som är obegripliga t o m för oss själva. Att Paulus är mystiker är inte att ta miste på.

Man kan övergripande säga att Anden för Paulus i texten ovan ter sig som  en gudomlig kraft som griper tag i den troende och vidgar hennes erfarenheter och därmed öppnar dörren för henne till det eviga. 

Märkligt tal kan tyckas. Dock befinner sig hans tal inom ett grundschema som gäller oss alla.

Alla lever vi i spelet mellan erfaren verklighet och tänkt verklighet. Och till det tänktas uppgifter hör att spränga en trång erfarenhets gränser för att vi skall se verkligheten på ett nytt sätt. Vad som i texten ovan bjuds oss är ett exempel på Paulus sätt att hantera denna tillvarons dubbelhet.