Bibelstudium den 9 sept 2026

Psalm 95

1Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! 2Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel! 3Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. 4I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. 5Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. 6Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, 7ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i ans hjord.

Ovan citerat det allmängiltiga i psalm 95 i Psaltaren och för den delen i hela bibeln. De yttre omständigheterna när jag fördjupade mig i denna psalm har gjort att tillämpningen blir minst sagt speciell.  Men varför inte. Bibeln måste ju hålla i de mest skilda situationer.

Jag förberedde mitt bibelstudium när jag hade huvudet fullt av funderingar över ledarskap. Detta utifrån en alldeles speciell situation. En inneboende på det vårdhem när min hustru vårdas ramlade vid en gemensam samling. Några av oss anhöriga rusade spontant fram för att hjälpa till men blev bryskt avvisade av den i personalen som var ansvarig. Sen reste hon upp patienten som fallit på ett föredömligt sätt. Och allt var som vanligt igen.

Om det hela  kan sägas att handlingen var den rätta men orden till dem som försökte hjälpa till om än omedvetet närmast kränkande.

Med mig under min krafts dagar var det närmast tvärton. Orden var för det mesta de rätta, ja t o m intentionen, men vad mitt handlag beträffar fanns mycket i övrigt att önska.

Och sen kommer tillämpningen i det här fallet på en psalm som handlar om Guds storhet och omsorg i sitt skapelseverk.

Vad både den förträfflige ledaren ovan och den osäkre som är jag själv behöver är att låta oss förankras i detta Guds skapelseverk. Tillvaron, varat, existensen eller livet går inte skjuta undan som frukter av slumpen. Bakom finns en skapare och en uppehållare som vi gett namnet Gud, en Gud som vi inte kan bortse från och som vi är skyldiga vår vördnad.

Denna hyllning ter sig för mig som en nödvändig grundton i allt vad vi människor företar oss. Vi kan inte stoppa till öronen och inte låtsas höra den. Inte ens när slumpens skördar är sådana att vi frestas tala om Gud som en slumpens Gud, eller när vi som Jesus på korset ropar ”min Gud min Gud, varför har du övergivit mig”, kan vi bortse från det grundläggande att våra liv, ja hela tillvaron vilar i en Skapares händer.

Ja inte bara vilar utan ger oss anledning att läsa våra liv som inbegripna i Guds skaparverk. Så också vår plats i de sammanhang vi befinner oss.

Mot den bakgrunden skall vi förstå också de de uppgifter  som är oss anförtrodda. Ytterst vilar det i den Gud som våra liv ytterst beror av. Det förstod psaltarpsalmernas många författare. Lovsången till Gud går direkt eller indirekt igen i alla deras psalmer. Detta även i de psalmer där verkligheten motsäger tron på en omsorgens Gud.