Bibelstudium Vivalla den 10 april 13

5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jeremia 18:5–10

Nog är vi människor som leret i krukmakarens händer! Det behöver vi inte tro, det vet vi. Vare sig vi räknar med Gud, evolutionen eller naturen med sina obönhörliga växlingar, förstår vi att vi människor är utlämnade åt krafter som vi själva inte råder över.

Vår enda möjlighet är att försöka samverka. Om denna samverkan finns mycket att säga, både om samverkan med naturen, Gud och människor. Mina egna tankar har kretsat kring hur avgörande, men samtidigt hur svår, just samverkan människor emellan är.

Har ni tänkt på hur beroende vi är av varandra? Vi måste på avgörande punkter anpassa oss till vad andra tänker och gör för att över huvud taget klara oss. Denna anpassning underlättas av en medfödd förmåga att ta efter och låta sig formas, en medfödd förmåga som är både på gott och ont.

Gör ett tankeexperiment! Försök att föreställa dig vad du är i dig själv med omgivning och existens i tiden bortskalad. Du skall märka att detta är omöjligt. Vad du är i dig själv vet bara Gud.

Inte undra på att Jeremia inte riktar sina maningar till en enskild person utan till ett mänskligt kollektiv, till ”Israels folk”.

Vad får detta för konsekvenser? Naturligtvis att det är orättvist att döma allt och alla utifrån våra ”svenska” värderingar. Dessutom borde vi inse att vi inte personligen rår över alla våra vrångbilder och allt bakvänt vi gör och säger. Vi kan vara ”programmerade” till det.

Framför allt kan vår insikt göra oss observanta. Endast om vi inser hur bundna vi är, kan vi som enskilda eller grupp ta upp kampen mot tidens ofärdigheter och vårt eget fängsel.

För mig personligen har det blivit allt mera tydligt att jag medvetet måste hålla mig på armlängds avstånd från flera av vår kulturs självklarheter. Detta ”armlängds avstånd” har för mig blivit själva förutsättningen för att kunna göra det som är rätt gentemot den Gud som jag tror på och som i slutändan har makten att göra som krukmakaren med leret.

Denna min civilisationskritik har med Jesus Kristus att göra. Jag har svårt att tänka mig ett Gudi välbehagligt Sverige som utan att blinka för Jesu livsgärning åt sidan. Det Sverige jag vill leva i må ha ”tolkningsnycklar” och värdegrunder av alla de slag. Men ignorerar vi som folkkollektiv att försöka pejla  det etiskt/religiöst bärande i Jesu gärning, har vi missat det väsentliga. Det yttersta syftet med alla mina bibelstudier är just detta; att konkretisera detta väsentliga, vilket inte alltid är så lätt, som ni märkt.