Bibelstudium Vivalla den 15 maj 13

Jesus sade, ”Jag och Fadern är ett”.

(Evangelium enligt Johannes kapitel 10, vers 30)

Det jag upplever avspeglar sig i min reflexion. Tron är en sådan reflexion, otron också för den delen. Upplever jag det som en slump att just jag blev till, som en tursam tillfällighet att jag mötte henne som blev mitt livs kärlek, föder det otro i mitt inre. Jag vågar ju inte tro på någon djupare mening. Men om jag tvärtom, trots all uppenbar slumpmässighet, ändå räknar med att det var någon mening med att just jag finns till, eller att jag råkade träffa just min käresta, eller att mina barn är just dem de är, är jag en troende människa.

Så tänker jag. Men därmed inte sagt att jag automatiskt tror på Gud i traditionell mening, en Gud formad som något slags övermänniska med alla goda egenskaper samlade i en person. Jag har särskilt svårt med formelartade lovprisningar av Guds omätliga kärlek. Det finns ju ändå så mycket som talar mot tron på en Gud, definierad som kärlek. Framför allt skaver det i mig därför att talet om Guds omätliga kärlek av många upplevs som hån eller åtminstone som tomma ord.

Ändå talar även jag om Gud som kärlek. Varför, skall jag här försöka redovisa. Att det ytterst beror på Jesus är alldeles klart. För mig är nämligen Jesus inte enbart en återspegling av sin tid, är inte enbart juden Jesus. För mig återspeglar Jesus framför allt Gud.

Hur han gör det är inte lika genomskinligt. Det är så mycket som samverkar. För mig är nog viktigast att Jesus inte enbart talade om Gud, utan att han gestaltade Gud. Detta förstärkt av att mönstret från Jesus upprepas i ett antal av hans efterföljare. Dessa inte enbart säger, de gör också.

Sen detta kors, den oundvikliga konsekvensen av Jesu liv;

för mig

tolkningsnyckel till etiskt handlande,

tydliggörare av människans innersta avsikter,

uppenbarare av seger mitt i nederlaget.

Där vid betraktandet av detta kors tar jag mitt avgörande trossprång.

I det avseendet är jag lik evangelisten Johannes som låter Jesus säga: ”Jag och Fadern är ett”. Tro nämligen inte att dessa ord är citat. De är något djupare än så. De är slutpunkten på evangelisten Johannes egen trosreflexion, inte början.