Bibelstudium den 27 nov 2013-11-10 

Jesus sade: 22Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen…25Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. (Evangelium enligt Johannes kapitel 5 versarna 22 och 25)

Ovanstående är ord nedskrivna av någon tillhörig kretsen kring evangelisten Johannes. Denne någon har lagt ord om dom och mänsklighetens sista dag i Jesu mun. Bakom de nedskrivna orden ligger minnen och tolkning. Människor som var med på Jesu tid  har erinrat sig vad Jesus en gång sagt. Dessa och andra har kombinerat dessa minnen med erfarenhet av kors, uppståndelse och Jesu andliga  närvaro bland de troende i de första kristna församlingarna. Sen har en fattat pennan. Resultatet ser ni ovan.

Själv är jag inte främmande för tillvägagångssättet. Också jag försöker utifrån mitt sammanhang förstå Jesus och på mitt sätt tydliggöra vad jag tror att han menade. Resultatet blir att också jag i likhet med kretsen kring Johannes upphöjer Jesus. Också jag står upp för att Gud överlåtit domen åt Jesus.

Kanske har jag förstås en något annan infallsvinkel än den första tidens kristna. Jag utvidgar Jesu betydelse till att gälla förståelsen av Gud över huvud taget. Kort sagt: Jesus återspeglar Gud. Utan Jesus blir Gud obegriplig för mig.

Jesus återspeglar Gud. Detta är tro, inte vetande, en vågsam tro minst sagt.

Sen orden om att det finns döda som en gång skall höra ”Guds sons” röst. Underförstått; andra hör ingenting. De som hör skall få liv. Alltså ytterligare en tolkning av den yttersta domen, en kortvariant kan man säga.

Detta leder mig till reflexion över den kristna trons väsen. Att tro är att höra, d v s att befinna sig i samklang med Jesus. Detta hörande, denna samklang, är avgörande för en människas ve och väl.

Sen tänker jag på mig själv. Hur är det med min samklang? Nog känner jag att Jesu ”utfall” mot sin tids förtryckare är motiverade. Nog inser jag att hans förankring i Gud, är det enda som kan rida spärr mot alltings meningslöshet. Visst ser jag det stora i Jesu barmhärtighet mot dem som inget har att komma med. Men att se är en sak att ta konsekvenserna en annan. Så hur det skall gå för mig på den yttersta dagen är en öppen fråga.

Detta om jag inte i slutändan lutar mig mot att själva meningen med Jesu liv var att han gav för att vi skulle få, att han offrade livet för att vi skulle få leva.